Dag 27 – Your favorite place
Min favoritplats
Havet
Alltid havet.
Ikväll är jag lite låg.
Mest för att jag känner mig ensam.
Det hjälper inte att jag har haft en toppendag på jobbet.
Världens goaste elever och kollegor. Massor av skratt och gemenskap.
Det ekat tomt hemma.
Jag har ingen att höra ihop med längre.
Jag är bara ensam. Katterna kan inte riktigt kompensera den känslan.
Jag jobbar på att hitta tillbaka till den lyckliga människa jag var före H.
Ibland är det svårt att hitta rätta vägen.
Mina rädslor
Sjukdom, död och olycka så klart.
Att barnen ska drabbas av hemskheter.
Jag är rädd för att dö ensam och övergiven.
Jag är rädd för konflikter.
Att jag inte kan få ordning på mitt liv.
Jag är rädd för att be om hjälp, fastän jag behöver det.
Men en speciell rädsla som jag bär inom mig är en känsla av att avslöjas som en bluff.
Att jag inte är en trevlig, snäll och kompetent människa.
// Jag är så högmodig att jag betraktar mig som trevlig, snäll och kompetent.
Utan dum, elak och okunnig.
Just att betraktas som okunnig kan jag härleda till min prestationsångest, som präglade mig under hela skoltiden.
Jag vet att det är en löjlig känsla och att många bär på något liknande.
Men ibland är jag livrädd för att det skulle visa sig att jag är ett fult, elakt troll och inte en glad och snäll tjej.
Hur normalt är det liksom?
Helena Josefsson kan du lyssna på här.
Scrolla ner till ”new single out now” klicka på play it.
Undrar du vet hon är?
Du vet den duktiga sångerskan som sjungit med Per Gessle på Mazarin, En Händig man, Son of a plumber…
Uppdaterad
Nu funkar det Jerry!
En första
Idag är första dagen av resten av mitt liv.
En klyscha, men ändå så sann.
Jag har varit längst ner på botten.
Krälat i sorg och smärta, ynklig och patetisk.
Att få mitt hjärta krossat har inneburit den värsta smärta jag upplevt.
Men har rest mig.
Det kan bara bli bättre.
Jag känner mig ensam och övergiven. Har tvingats rita om min karta mot min vilja.
Idag är första dagen av något annat.
Idag är första dagen av resten av mitt liv.
Som sagt jag gråter för det mesta.
Att se om sista avsnittet av min ena favoritserie (den andra är west wing) har resulterat i ett antal fällda tårar.
Internet is da shit! Man kan se favoriterna om och om igen.
Jag är nog den perfekte tittaren för de som gör dramaserier.
Jag gråter och gråter.
Men gråt är bra.
Det förlöser.
Ikväll behövde jag gråta.
Imorgon är en ny dag.
Med världens bästa elever^^
Jag känner mig lite låg.
Ledsen och ensam.
Då har jag ett bra knep för att muntra upp mig själv.
Jag lyssnar på ”På minuten”
Då får jag garanterat gapskratta. Och skrattet jagar bort vemodet.
Något som får mig att gråta.
Åh herre Gud! Något!
Jag gråter för allt möjligt.
Jag gråter när jag lyssnar på musik.
Jag gråter när någon är snäll mot mig.
Jag gråter när jag är lycklig.
Jag gråter när jag ser på film.
Jag gråter när jag är olycklig.
Jag gråter när jag älskar.
Jag gråter när jag saknar.
Jag gråter när jag läser.
Jag gråter när jag bråkar.
Jag gråter när är rörd.
Jag gråter när jag minns.
Jag har svårt att sjunga Den blomstertid nu kommer utan att gråta.
Jag är en sentimental person.
Det är nog lättare att räkna upp det jag inte gråter för.
En av de bästa saker med vänner är att vi kan stötta varandra i motgång.
När jag är nere tröstar du.
När du är ledsen peppar jag.
Jag har fantastiska vänner, både irl och i cyberspace.
Tacka Gud/Gudrun för Internet.
//Det är en himla tur att ryssarna såg till att stackars Lajka dog, annars hade vi aldrig haft Internet =)
*avd. du kan väl din datorhistoria*
Jag har världens bästa vänner.
<3<3<3
Enligt den danska författaren och terapeuten Winnie Haarlöv.
1. Erkänn sorgen och ge dig själv tillåtelse att sörja. När omgivningen efter några veckor ifrågasätter varför du fortfarande är deppig är det antagligen menat som en välmenande ”spark i baken”. Men det tar mellan tre och sex månader för själ och hjärta att läka ihop.
Jag har sörjt och gråtit oerhört. Det har varit den värsta perioden i mitt liv. Visst har omgivningen ifrågasatt att jag inte bitit ihop och gått vidare. Sorg tar tid. Men jag är helt klart på rätt väg. Jag ser ljuset i tunneln, men jag har en bit kvar att vandra.
2. Sluta hoppas. Så länge du går omkring och hoppas att det ska bli ni igen fördröjer du läkningsprocessen. Inse att du själv har ett val att må bra och kunna gå vidare i livet, säg farväl till hoppet och ta makten över situationen råder Haarlöv. Är det omöjligt att sluta hoppas så erkänn åtminstone för dig själv att det är därför du sitter fast i sorgen.
Jag har slutat hoppas. För det mesta. Jag har släppt taget om honom. Kärlek är också att släppa taget om någon man älskar. Vill han inte ha mig, så får jag acceptera det. Även om det gör ont.
3. Rid ut känslostormarna istället för att fly ifrån dem. Gör det du känner för, vill du kasta pil på gamla fotografier så gör det! Känns det bättre att kyssa samma foto hundra gånger så gör det istället. Det är din process – du bestämmer!
Jag önskar att jag hade kunnat bli riktigt arg på honom. Då hade det varit lättare att gå vidare. Men jag jobbar på saken. Det svåra är att inte ha fått riktiga svar på varför och hur han egentligen tänker. Jag tvivlar på min förmåga att läsa människor, fast det kanske helt enkelt handlar om hur han tänker och fungerar.
4. Fråga dig själv vad det var som var så fantastiskt med ert förhållande. Identifiera både positiva och negativa sidor, både i er relation och hos ditt ex.
Eftersom vi fortfarande befann oss i förälskelsefasen är det svårt att hitta negativa sidor. Men jag gör mitt bästa för att se med öppna ögon. Kärlek är ju att acceptera en människas sämsta sidor.
5. Se nyktert på problemet. Känslor som hat och avsky hör till bearbetningen, men försök ha en förnuftig relation till de allra mörkaste tankarna. Att gå omkring och hata ett ex är sällan konstruktivt i längden.
Hat finns inte på min världskarta. Jag pendlar mellan acceptans och längtan.
6. Det råder besöksförbud. I alla fall inledningsvis, att träffas igen där ena parten vill vara vän och den andra är förälskad leder ofta till oönskade konsekvenser för båda. Ta en paus!
Det geografiska avståndet hjälper ju om man säger så. Men vi har ingen kontakt ö h t. Han har raderat mig ut sitt liv totalt och jag har bestämt mig för att vara ståndaktig. Vill inte vara en patetisk klängranka, lite stolthet har jag. Men jag skulle önska att vi träffades en sista gång och pratade ut öga mot öga. Jag vet dock ej om han vågar. Jag vet inte hur han tänker. Det är som att jag aldrig existerat i hans liv.
7. Brottas du med tankar på att allt bara varit på låtsas, eller att din partner inte haft äkta känslor råder Haarslöv dig att skriva ett brev. Lista tre frågor, inte mer, för att få svar på dina farhågor. Men förbered dig också på ärliga svar. Ställer du frågan om du var ditt ex:s stora kärlek och får ett nej måste du kunna tackla verkligheten. Vill du veta och kan hantera sanningen så se till att ta reda på den.
Jag har skrivit ett brev och begärt ett sista möte öga mot öga för att få svar. Det är bättre att få ärliga brutala svar än inga svar alls.
8. Skynda långsamt. Att träffa nya möjliga partners och sikta in sig på en ny förälskelse är ett sundhetstecken som vittnar om att sorgearbetet gått åt rätt håll. Men ta det varligt, att kasta sig in i ett nytt förhållande snabbt inpå ett uppbrott är sällan ärligt mot dig själv eller det nya föremålet för uppvaktningen.
Att träffa någon ny finns inte på min världskarta. Min kärlek är fortfarande lika stark och den går inte bara att stänga av. Så det är celibat som gäller. Igen. Jag hoppas att jag kommer att kunna lita på en man igen. Men just nu känns det inte så hoppfullt. Det är kanske meningen att jag ska leva ensam. Jag har haft mina chanser i livet känns det som. Det som var den största kärleken för mig var något annat för H. Det suger.
Senaste kommentar