09 Dec 2010 @ 21:25 by
inna När jag kommer hem sitter välkomskommittén och väntar i hallen.
När jag går till badrummet ska Ville alltid göra mig sällskap. Sitter jag på toa ska han bli kliad på ryggen och när jag duschar sitter han på badkarskanten och spanar.
Sally ligger i min säng på natten och Ville lägger sig gärna över tangentbordet när jag sitter vid skrivbordet.
Mina katter gör att jag inte känner mig ensam.
Jag har dagligen kontakt med familj och vänner. Vad vore livet utan Internet?
Det jag saknar är samtal och umgänge öga mot öga i vardagen, eftersom familj och vänner inte bor här. Men det är ändå överkomligt för det mesta.Jag får en del umgänge genom jobbet.
Jag har accepterat att H valt bort mig. Att han älskar någon annan mer. Sina känslor kan man inte styra.
Men däremot har jag inte accepterat sättet han dumpade mig på. Jag tycker fortfarande att det var fegt och ryggradslöst av en vuxen man. Det är min åsikt och den står jag för. Hur många 40-åringar gör slut i telefon och raderar en människa totalt ur sitt liv bara så där? Fullständigt suddar bort en människa som om hon aldrig existerat.
Men det är väl meningen att jag ska lära mig något av det också.
Kanske att jag inte ska vara så tillitsfull och tro på himlastormande kärlek? Jag kanske är för mycket känslomänniska?
Det var för bra för att vara sant. En helt makalös kärlekshistoria. Ofattbar.
Nåväl, om H får smaka på sin egen medicin så kanske han förstår vad han utsatte mig för.
”On the first page of our story, the future seems so bright.
And this thing turned out so evil, I don’t know why I’m still surprised.
Even angels have their wicked schemes and you take death to new extremes.
But you’ll always be my hero, even though you lost your mind.
Just gonna stand there and watch me burn,
But that’s alright because I like the way it hurts.
Just gonna stand there and hear me cry,
But that’s alright because I love the way you lie, I love the way you lie.
I love the way you lie.”
Senaste kommentar