50
Det har gått 50 dagar sedan jag fick mitt hjärta krossat.
Att skriva i bloggen har hjälpt oerhört mycket, i början var bloggen helt enkelt min livlina, som gjorde att jag inte gick under helt och hållet.
Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över alla kommentarer, snälla ord och hjälpande råd jag har fått av er. Det är en oerhörd tröst att så många, både kända och okända, visar sin empati och omsorg för mitt väl och ve.
Att bli dumpad är väl i sig ganska vanligt, men för mig var det oerhört chockartat. Det var så fullständigt oväntat. Hur man handskas med det och går vidare är olika för oss människor. Att skriva öppet och naket i bloggen har varit mitt sätt att bearbeta. Alla måste få gå sin egen väg. Det finns inga rätt eller fel. Och jag ångrar inte att jag varit så öppen med min upplevelse. Det har hjälpt mig att komma vidare.
Än är jag inte i mål, men jag har kommit en bra bit på vägen.
Visst gör det ont som f*n ibland och jag längtar och sörjer.
Det viktiga är att jag inte känner så hela tiden längre, utan det går långa stunder utan en tanke på H över huvud taget.
Tiden läker sår. Jag tror på det nu.
Om jag bara kunde låta bli att pilla på sårskorpan emellanåt 😉
Senaste kommentar