Blog Archives

Livskvalitet

Det gäller att uppskatta det lilla i livet.

Ta vara på varje dag.

Vi är lyckligt lottade som har någonstans att bo, mat varje dag, familj att älska, skydd mot regn och möjlighet att förverkliga drömmar.

Jag njuter av nykokt kaffe och att känna det varma vattnet mot huden när jag duschar.

Jag uppskattar att vara omgiven av människor jag älskar och känner mig trygg med.

Det är underbart att lyssna på 7-åringen som sitter och pratar om livet med 20-åringen. Det är så fint och jag blir så glad över d?kärlek och ras vänskap. Som systrar, fast helt utan blodsband. Men ända starka  band.

Ta vara på varje dag.

Även när livet är tungt och det gör ont i själen måste man försöka leva och ta vara på livet här och nu.

<3

God morgon gullvippor!

Vaknade vid halv fyra och kunde inte sova. Det kröp i benen och jag snurrade runt runt i sängen.

I huvudet snurrade tankar om helgens tragedi.

Så tittar jag på min fina dotter som ligger bredvid mig i dubbelsängen och sover och med ens blir jag alldeles lugn inombords.

Hon är trygg. Hon har det bra.Mina andra ungar har det bra.

Så jag lyckades somna om.

Ända till 7. Då var jag tvungen att gå upp. Det straffar sig att inte kissa innan man lägger sig.

Även om jag behöver progressiva glasögon, så behöver jag aldrig på upp på natten och kissa, vilket är ett ålderstecken för mig.

För övrigt är den bästa åldern nu!

Hulda undrade över min anknytning till Norge. Jag tänker inte på det, utan känner mig automatiskt lite norsk, bohuslänning som jag är =)

Men min bästa vän är norsk samt att jag har varit förlovad med en norrman. Norge känns som mitt andra hem och jag har funderat många gånger på att flytta hit. Dyker det rätta jobbet upp så vet man aldrig…

Tänk att man kan träffa sig bästa vän när man är 35!
Det gjorde Alice och jag. Om vänskapen kan du läsa här.

Det här är den bästa stunden: ensam vaken med kaffe och dator. Att få komma till liv utan att någon pratar med mig och låta Häxan surtant glida iväg utan att hon ens fått komma till tals. Det är sällan hon dyker upp nuförtiden tack och lov! Får jag den här stunden blir jag glad och blid som en sol=)

Idag blir det nog en shoppingtur till Sverige. Alice bor alltså ett stenkast från Nordby köpcentrum. Jag vill ha ett par skor. Drömmer om såna här:

Hemmakväll

Sponvika är verkligen hemma.

I ett annat land, men ändå så nära.

Nu känner man ännu mer att Sverige och Norge står varandra nära. Brödrafolk är ett epitet som stämmer.

Från duggregn i Öxnered till Ösregn i Halden.

En sväng till Sverige för att shoppa. Grönsaker.

Samvaro och harmoni.

Prat. Skratt. Trams. Allvar.

Hemma.

<3

Livlina

Sitter med mitt livselixir och försöker piggna till! Det är min bästa livlina.

Vad vore livet utan kaffe!

Först vaknade jag halv fem och tyckte att det var liiite tidigt att gå upp. Nästa gång min blå spanade in klockan var vid 7 och då låg jag och surfade med min vän ^^ men bestämde att sova en stund till. Det är ju ändå söndag.

Det var ett misstag. När jag vaknade vid nio var jag helt groggy och nu hoppas jag att kaffe får fart på livsandarna!

Än så länge är det bara vi äldre damer som är vakna dvs Sally och jag, men snart får jag väl skaka liv i ungdomen.

Om några timmar bär det iväg norrut till Norge. Det ska bli underbart att få umgås men sin bästis i några dagar.

<3

Rekord

Jag vet inte vad som har hänt, men på knappt en månad har antalet besökare fördubblats.

Igår hade jag en bra bit över 750 besökare!

Välkomna!

Ibland får jag ångest över att jag inte skriver smarta inlägg om politik, sociala medier, att vara klimatsmart eller livslångt lärande. Jag orkar inte pyssla, syssla med inredning och beskriva tillvaron på ett kul och humoristiskt sätt.

Jag är bara en vanlig brud med ett vanligt liv i en vanlig småstad.

Jag slukar böcker, gillar att dansa, sjunger så ofta jag kan, brinner för entreprenörskap, älskar mitt jobb som lärare, pratar alldeles för mycket ibland, skrattar högt och gärna och är alldeles för Internetberoende.

Min blogg är min ventil, där jag pyser glädje, sorg, ilska och frustration.

Men utan Internet hade jag inte fått så många härliga vänner!

Och ni ska veta att det suger att skriva långa inlägg utan fungerande e-tangent. Ascii kräver ju tvåhandsfattning!

Så än en gång, varmt välkomna alla nykomlingar!

Hej =)

Rapport

Inte farao blev det någon Veronica  Maggio.

Men nu går jag händelserna i förväg.

Vännen Trond hör av sig på fb och säger att han ska på VM. Vill du  hänga med? Jag  kollar när bussen går och säger att jag är på!

Klänning, smink och linser på i ett huj. Kammar lite och på med hårspray. Packa ner jacka och paraply. I fall om att.

Bussen var 61:an. Den som går runt halva regionen i st f raka spåret från V till T.

I kväll var den förvandlad till fjortis-expressen!

O maj gåååd!

Herre jävlar säger jag bara. Vilken himla tur att tanten från hemköp inte åkte buss!

Först var det ganska lugnt, men snabbt blev bussen knökfull av festglada ungdomar, unga ungdomar, som sjöng, skrek och drack. Mest skrek de som gillar fotboll. Man var tvungen att tala om för alla andra vilket Stockholmslag man gillar. Trots ljudnivå var det ändå ganska oförargligt. Det värsta med resan var killen som satt bredvid mig. Han stank svett! Jag hoppas verkligen att han var på väg hem från jobbet och inte skulle gå ut.

Framme på torget stod Trond och väntade på mig. Vi gick genast mot konsertområdet. Massor av människor i strida strömmar. Först blev vi hejdade av ridande polis, som sa att det var fullt. Men vi fortsatte och blev besvikna när vi vid insläppet motades bort av andra poliser som också talade om att det var fullt.

Jaha, antiklimax. VM var ju orsaken till att jag ville åka till Fyllans Fallens Dagar!

Vad gör vi nu?

Det enda tänkbara: dricker vin och pratar =)

Så vi drack vin och pratade, strosade runt på stan och konstaterade att vi inte var sugna på att stå i kö för att komma in i ett knökfullt, högljutt öltält, men att det var lätt att stå i kö för att gå på toa.

Tronds bättre hälft dök så småningom upp och vi hamnade på Villas Strannas terrass, där vi fortsatte med vår sysselsättning vin & prat.

När de stängde gick vi till ett annat ställe med trevligt uteservering och rosmarin i blomlådorna.

Ni fattar vad vi gjorde va?

Nattbuss hem, men först nattamat i korvmojen. Låååååååååång kö, men jag fick en halv special. kokt, som jag alltid äter. Vänta på buss, knö sig in på buss, vänta på att alla andra bussar skulle fyllas och till slut kom bussen iväg. Fick stå hela vägen hem , men det gjorde inget för jag hade sällskap av en ung man, en fd. Elev alltså, årskull -04, dvs de som tog studenten -04. Under kvällen träffade jag även andra av ”mina pojkar” Det var årskull -08-10 och -11. Det är alltid trevligt att träffa sina gamla elever.

Kvart över tre var jag hemma och det kändes lite konstigt att smyga in och höra sonen sova. Jag undrar om han fattat att jag var ute igår ?

Det blev inte som jag tänkt, men väldigt trevligt ändå!

Tack för att du hörde av dig Trond. Tack för trevligt sällskap. Jag hoppas att ni kom hem säkert, för vi hamnade inte på samma buss.

Nu ska jag dricka kaffe!

I sängen. Det är ju söndag =)

 

Mitt i natten

Klockan är kvart över tre och jag har precis kommit hem.

Måste erkänna att det känns lite konstigt att smyga in och höra att 22-åringen ligger och sover, samtidigt som det är lite tryggt.

Nu ska jag sova, men i morgon ska ni få höra om min kväll i Trollhättan =)

Natta!

Vänner

Jag har fantastiska vänner.

Goda vänner, nära vänner, nätvänner, irlvänner, många vänner.

Jag har världens bästa bästis. Men vi bor i var sitt land.

Jag har underbara vänner genom jobbet. Men vi bor flera mil ifrån varandra.

Jag har de bästa webbisar man kan ha.  Men umgänge genom datorn är inte tillräckligt.

Jag har jättefina killkompisar. Men de kan vara lite osociala ibland.

Jag saknar tjejkompisar att umgås med här i Småstad.

Att flytta runt, skilja sig , flytta igen, bli singel  gör att många vänner  försvinner och  förvandlas till ytliga bekanta. Vid en skilsmässa märker man garanterat vilka som är ens vänner. Som singel blir man helt plötsligt en paria bland par.

Hur får man nya vänner som vuxen?

Sätter man in en kontaktannons i lokaltidningen?

Sökes: tjejkompisar att prata allvar och trams med, fika och gå ut på stan med, dansa eller sjunga karaoke med. Lösa livets problem över några glas vin  eller en power walk. Singel eller fast, gammal eller ung spelar ingen roll. Men du ska gilla att umgås med en pratglad, kunskapstörstande, glad,  snäll och ganska smart tjej i sina bästa år. Jag är bra på att lyssna och är ganska prestigelös, så länge du inte försöker slå mig i tp =)

Tänk så mycket lättare det är att vara barn. Som vuxen kan man inte bara gå fram till någon på gården och säga ska vi leka?

Att vara singel är ibland väldigt ensamt. Att våga tro på någons ord om kärlek känns oerhört avlägset. Jag träffar ju dessutom aldrig några singlar, så det känns lika svårt att träffa en vettig man som att få kvinnliga vänner. Nätdejting och krogragg är inget för mig.

Har Du några tips?

Dröm eller plan

Ska till Oslo.

Ferie med bästisen och våra döttrar.

5 jenter som ska skratta, prata, mysa och umgås på världens bästa hotell: Hotell Bestum* ^^

Nu sitter jag här som värsta turisten och funderar på vad vi ska göra.

Dåligt väder? Frammuseet? Där har jag aldrig varit.

Fint väder? Vigelandsparken?  Fantastiska skulpturer. Med picknickkorg är det oslagbart.

Oavsett väder? shopping. Fretex så klart. Vad vore livet utan loppis.

Det ska bli så härligt att bara umgås vi 5 tillsammans.

* Hotell Bestum är hemma hos bästisens pappa, som är världens snällaste och bästa. Han är min extrapappa och dotterns extramorfar^^

Varför bloggar jag?

Genom bloggvännen Hulda har jag hittat  Marianne som har en liten bloggutmaning om varför man började blogga.

Jag har nog skrivit om det här tidigare, men det tål att upprepas =)

Dagbok har jag skrivit i hela mitt liv känns det som, men började när jag var 13 tror jag.

Tankar, känslor, reflektioner och dokumentation av vardagen.

Sommaren -98 lärde jag mig html och skapade min första hemsida. Kärlek vid första ögonkastet.  Och på den vägen är det.

Dagboken blev publik.

Idag skriver jag flera inlägg om dagen och delar både glädje och sorg, allvar och trams. Samt en och annan bild. Jag vågar bjuda på mig själv och är inte rädd för att göra bort mig. Även om jag själv väljer vad jag vill dela med andra.

En del inlägg är låsta och andra hemliga, men de flesta är tillgängliga för vem som helst.

I januari 2010 slutade jag att koda själv och började använda wp på min hemsida. Något som jag absolut inte ångrar, men ibland saknar jag kodandet.

Genom bloggandet har jag fått många nya vänner och utvecklat vänskapen med andra. Jag har även utvecklat mitt språk och reflekterar lättare över tillvaron.

Men visst är det lite sjukt att första tanken som far genom skallen när något händer är: hur ska jag blogga om det här?

Bloggen är en del av mig även om jag inte är bloggen. Ibland är jag väldigt självutlämnande, men skyddar andra som inte vill synas publikt. Jag står för mina åsikter och har blivit allt mer reflekterande (det kan ju ha med åldern att göra också) men det är lättare att rannsaka sig själv och sina åsikter när man ser dem på pränt.

Bloggandet hör ihop med bekräftelsebehovet.  Att bli sedd och bekräftad är en av människans starkaste drifter.

Se mig, älska mig, bekräfta mig.

Det som är lite trist är att så många läser utan att lämna spår (annat är ett ip-nummer) Av de närmare 500 /dag som besöker bloggen är det några trogna få som kommenterar och bekräftar. Jag ser varje dag, både kända och okända, som läser, utan att ge sig till känna.

Jag har insett vikten av att väga mina ord på guldvåg ibland. Att bara skriva sånt som jag kan stå för och att vem som helst verkligen läser.

Jag har också insett att ord kan missförstås och misstolkas. Ibland blir inlägg medvetet tolkade negativt. Det trista är anonyma påhopp utanför bloggen. Tänk om kritiker vågade säga vad de tycker öga mot öga i stället.

Jag har haft ett fantastiskt stöd genom bloggen. Framför allt när mitt liv brakade ihop av hjärtesorg i höstas. Det varma stöd jag fick och all omsorg och sympati som jag fick av kända och okända var helt överväldigande.

Ska man sammanfatta varför jag bloggar så är det följande:

Bekräftelse Ingen idé att hyckla om det.

Vänner Tack för alla fina vänner jag har!

Ett sätt att få ut alla tankar och ord som snurrar runt i skallen. Terapi helt enkelt.

Varför bloggar Du?