13 feb 2012 @ 17:23 by
inna Efter morgonens resa i iskall buss anlände jag jobbet vid 8 och kunde tina upp i värmen i labbsalen. Det är underbart med eget klassrum.
Dagen har svischat förbi utan att vara stressig. Men ändå så har det gått i ett hela tiden.
Lektioner, uppdatering av hemsida och korrigerande av dokument. Läsa jobbmejl och svara på vissa. Handledning av projektarbete, samtal, elevrådsmöte.
Lunch fanns det inte tid för så jag tar en macka och en frukt och sätter mig hos mina härliga kollegor för en paus. Klämmer i mig mackan samtidigt som vi pratar om ditt och datt.
Börjar skala min apelsin (glad över att flera års citrusförbud är över)
-Men vi får inte äta citrus!!!!! Minna stirrar på mig.
– Jo säger jag och blir osäker. Men visst är det tillåtet nu?
-Det står på info-tv:n att det är förbud igen fortsätter hon och jag känner mig som en skurk med min apelsin. Tänk om jag orsakar någons död!
Jag blir frustrerad och undrar varför vi inte fått information om det. Börjar luska i det och får till slut reda på att det finns en elev på skolan vägg i vägg som är allergisk och att man informerat den skolan. Inte vår. Tillräckligt mycket i alla fall.
Så nu är det tillbaka till det gamla. Inga citrusfrukter på skolan.
Snacka om att fastna med skägget i brevlådan!
Jag åt upp min apelsin och tvättade händerna hur länge som helst. Skolsköterskan sa att det var bra och att vem som helst kan fela. Jag kan ju tycka att informationsflödet inte fungerat.
Några möten, information och planering på eftermiddagen. Ni antecknar va!
Solsken, dagsmeja och fågelsång väckte min längtan efter vår. Det finns hopp om framtiden. Jag känner ljuset i tunneln. Både bildligt och bokstavligt.
För att använda en sliten klyscha så är det ingen idé att gråta över spilld mjölk. Bryt ihop och gå vidare typ. Men vi behöver tid att sörja och bearbeta också. I alla fall jag. Så den som inte orkar läsa eller stör sig på mitt gnäll behöver inte ta del av mitt liv. Jag kämpar varje dag och gör så gott jag kan för att hitta ljuset igen.
Och idag känner jag hopp och tillförsikt. Livet går vidare.
Att komma hem och det fortfarande är dagsljus är härligt. Det gör inte ens något att solen försvunnit och det faller snö. Morgonens -10 har dessutom förvandlats till plusgrader.
Sonen har både diskat, röjt och slängt sopor, så jag kan ta mig fram till både spis och diskbänk. För nu är det läge för mat.
Category: tankar
Tags: dagsmeja, framtidstro, hjärtesorg, jobb, kropp & själ, känslor, snö, tankar, tillförsikt, tröst, vardag, verkligheten, vinter
7 Comments
Senaste kommentar