Plus och minus
PLUS
+ Laptop i sängen
+ Vänner som visar att jag duger
+ Kaffe
+ Svtplay
MINUS
– Hjärtesorg
– ensamhet
– skitväder
– apati
PLUS
+ Laptop i sängen
+ Vänner som visar att jag duger
+ Kaffe
+ Svtplay
MINUS
– Hjärtesorg
– ensamhet
– skitväder
– apati
Det finns fördelar med att vara singel.
Jag kan ligga i sängen med laptopen i knät, lyssna på radio, dricka kaffe och surfa.
Jag kan göra vad jag vill hela söndagen.
Jag behöver inte klä på mig om jag inte vill.
Jag dödar ingen med min morgonandedräkt.
Min första kärlek var Mats Nilsson.
Han kom till vår klass när jag var 14. Vacker. Cool. Charmig.
Men jag var ju så rädd och osäker.
Jag var olyckligt kär i Mats Nilsson.
Alla visste om att jag var kär i Mats Nilsson och retade mig för det.
Det blev ju aldrig något mellan oss så klart.
Han hörde till coola gänget och jag var töntig plugghäst.
25 år efter vi slutat nian träffade jag Mats Nilsson igen.
Klassfest. Prat. Skratt. Minnen. Och jag undrade vad jag såg i honom när jag var 14 och dökär.
Men jag fick ändå dansa tryckare och hångla med Mats Nilsson.
Bättre sent än aldrig =)
Dag 3- Your parents
ligger vit på taken. Endast Inna är vaken.
Att det ska vara så svårt att sova!
Natten är tyst och stilla.
Jag klarar inte av att vara ledig och ensam.
Det bästa är när jag jobbar och är upptagen.
Då grubblar jag inte så mycket.
Får väl sätta på någon dålig film. Då somnar jag kanske…
Det har varit en omtumlande idag.
Många tankar.
Ord som kommit till mig.
Både snälla och brutala.
Men det mest omtänksamma var telefonsamtalet från min farbror.
Det har varit kärvt mellan min pappa och min farbror sen min farmor dog.
Men jag har hela tiden haft kontakt med min farbror, faster och kusiner, helt öppet. Pappa har aldrig haft något att invända mot det.
Nåväl, min pappa och min farbror har hittat tillbaka till varandra nu och det känns så bra. Pappa sliter som ett djur för att ta hand om mamma och sjukvården har svikit så oerhört. Det har gått över 2 år sedan hennes stroke och hon har fortfarande inte fått någon rehabilitering. Mamma mår dåligt och behöver terapi, men vill inte inse det. Pappa kämpar för att rädda henne. Han har alltid varit den starke som tar hand om allting. Fixar och gör allt bra. Men han kan inte fixa mamma. Så han blir frustrerad och är oerhört ensam. En ond cirkel. Så att han kan prata med sin bror och få stöd där är guld värt.
Ikväll ringde min farbror till mig. Han hade hört vad som hänt, av min kusin, och ville trösta mig.
Hans spontana kommentar när jag berättade vad som skett var: har inte du haft nog med elände!
Det var en sånt värmande samtal. Jag blev överväldigad av kärleken och omsorgen. Jag blev så glad.
Jag känner verkligen att jag är värd något bättre än en feg telefondumpning.
Om jag ska dumpas så ska det vara öga mot öga!
All pratar om jag är en sån stark människa.
Och jag har insett var den styrkan kommer ifrån.
Jag har fått den från farmor.
Hon var en underbar människa och vi stod varandra väldigt nära.
Farmor lärde mig mycket om livet och jag var verkligen älskad. Hon dog för 8 år sedan och jag saknar henne oerhört mycket.
Hon kunde vara en fruktansvärd ragata och hade mycket svårt att acceptera sina svärdöttrar, men vi barnbarn var oerhört älskade. Jag hade en speciell position som första barnbarnet och flicka. Farmor fick aldrig någon dotter, så jag blev nästan som hennes barn.
Farmor var en stark person och styrde med järnhand som en riktig matriark. Fast på ytan kunde hon var klen och känslig.
Hade hon funnits här sa hade hon sagt till mig att bita ihop och gå vidare. Inte gräva ner mig, utan upp med huvudet och visa mig stark. Det är farmor i ett nötskal.
Åh vad jag saknar och älskar min farmor!
Idag har jag haft ett flertal samtal.
Dels min ständiga inre monolog.
Men även vardagligt prat med sonen. Trevligt på sitt sätt. Det finns en harmoni mellan oss som jag vårdar ömt.
Trivsamt prat med pappa om allt och inget. Det kändes gott att prata med pappa.
Lite småprat med mamma.
Men dagens bästa samtal var med min kusin.
Vi kunde tala om allvar, men ändå ha en humoristisk ton.
Dela våra vedermödor och sorger. Minnas och hämta tröst i vår gemenskap.
Det är skönt att ha människor att höra ihop med. Som man delar ursprung och har ett förflutet med. Som har samma referenspunkter.
Vänner är vår självvalda familj. Men jag kan också välja mina släktingar som vänner. Det är bra.
Min fina kusin bor alldeles för långt bort. Men vi håller kontakten ändå.
Det här är hans påhitt.
Han är kreativ.
Att få mitt hjärta krossat är en stor kris. För mig. Det finns inga rätt och fel, bara min upplevelse.
En kris går vanligtvis genom fyra olika faser, chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.
När jag ser tillbaka på de 3 veckorna ser jag framsteg.
Jag har klarat mig igenom chock- och reaktionsfaserna.
Nu är det bearbetningsfasen. Hur länge den varar vet jag inte. Det får bli den tid som behövs för att jag ska gå starkare ut det här. För jag ser nu att jag kommer att gå starkare ur det här.
Jag ältar och pratar. Skriver och tänker. Gråter.
Men jag ser framstegen. Det är lite lättare för varje dag.
Inte bra, men jag har lättare att andas. Kan skratta och känna äkta glädje.
Ser fram emot positiva händelser. Kan planera.
Bloggen är min ventil för allt jag känner. Båda positiva och negativa saker.
Genom bloggen har jag fått fantastiska vänner för livet.
Vänner jag aldrig hade träffat annars.
Vänner som ger mig konstruktiv kritik och som stöttar när jag behöver det.
Vänner som jag kan ge konstruktiv kritik och stötta när ni behöver det.
Jag bearbetar.
Idag bearbetar jag genom att ligga i sängen under en filt, lyssnar på sporten och surfar. Kollar lite webbtv. Dricker kaffe. Har varit ute en kort sväng för att köpa mjölk, bröd och toapapper. Kallt och blött ute. Nu håller jag mig inomhus.
Under en filt =)
Senaste kommentar