Archive for » februari, 2012 «

Vilken härlig dag!

Dags att sova sig lite.

Det har varit en härlig dag.

Så klart i det sällskapet!

En givande konferensdag med erfarenhetsutbyte, framtidsprat och kreerande av material. Samt god mat, prat, trams och massor av skratt.

Efter fullgjort dagsverke vidtog så de viktiga kvällsaktiviteterna.

Trekamp och middag på Dalslandsaktiviteter i Steneby.

Gissa vilket lag som vann!

Musikquiz på hotellet. Tävling på blodigt allvar =) Fattar fortfarande inte vilka som vann  🙂

Nachspiel med musik, prat, skratt på norska och svenska.

Det är en härligt gäng. Vi som jobbar med Ungföretagsamhet/Ungt entreprenörskap är lite speciella ^^

Jag upplever en glädje och harmoni jag inte känt på över en månad.

Det är guld värt.

 

Glädje

Fastän det är kolsvart ute och jag har sovit alldeles för lite så är jag glad och förväntansfull!

Nu bär det iväg på konferens med fantastiska, härliga människor och kollegor från Norge och Sverige.

Entreprenörskap is da shit!

Ett extra plus för konferenser som dessutom börjar med frukost.

Hotellfrukost.

Både idag och imorgon.

Det är lyx.

 

Dag 12 – varför började du blogga?

Dags att återanvända ord jag skrev i somras.  Miljövänligt och bra =)

Lite omskrivet, men ganska likt. Det har inte förändrats så mycket.

Dagbok har jag skrivit i hela mitt liv känns det som, men började när jag var 13 eller 14  tror jag.

Tankar, känslor, reflektioner och dokumentation av vardagen.

Sommaren -98 lärde jag mig html och skapade min första hemsida. Kärlek vid första ögonkastet.  Och på den vägen är det.

Dagboken blev publik.

Idag skriver jag flera inlägg om dagen och delar både glädje och sorg, allvar och trams. Samt en och annan bild. Jag vågar bjuda på mig själv och är inte rädd för att göra bort mig. Även om jag själv väljer vad jag vill dela med andra.

En del inlägg är låsta och många hemliga, men de flesta är tillgängliga för vem som helst.

I januari 2010 slutade jag att koda själv och började använda wp på min hemsida. Något som jag absolut inte ångrar, men ibland saknar jag kodandet.

Genom bloggandet har jag fått många nya vänner och utvecklat vänskapen med andra. Jag har även utvecklat mitt språk och reflekterar lättare över tillvaron.

Men visst är det lite sjukt att första tanken som far genom skallen när något händer är: hur ska jag blogga om det här?

Bloggen är en del av mig även om jag inte är bloggen. Ibland är jag väldigt självutlämnande, men skyddar andra som inte vill synas publikt. Jag står för mina åsikter och har blivit allt mer reflekterande (det kan ju ha med åldern att göra också) men det är lättare att rannsaka sig själv och sina åsikter när man ser dem på pränt.

Bloggandet hör ihop med bekräftelsebehovet.  Att bli sedd och bekräftad är en av människans starkaste drifter.

Se mig, älska mig, bekräfta mig.

 

Jag har insett vikten av att väga mina ord på guldvåg ibland. Att bara skriva sånt som jag kan stå för och att vem som helst verkligen läser.

Jag har också insett att ord kan missförstås och misstolkas. Ibland blir inlägg medvetet tolkade negativt. Det trista är anonyma påhopp. Tänk om kritiker vågade säga vad de tycker öga mot öga i stället.

Jag har haft ett fantastiskt stöd genom bloggen. Framför allt när mitt liv brakat ihop av hjärtesorg. Det varma stöd jag fått och all omsorg och sympati som jag fått av kända och okända är helt överväldigande. Men även när det har varit tufft att vara ensamförälder med tre tonåringar har jag fått stöd, tips och råd.

Ska man sammanfatta varför jag bloggar så är det följande:

Bekräftelse Ingen idé att hyckla om det.

Vänner Tack för alla fina vänner jag har!

Ett sätt att få ut alla tankar och ord som snurrar runt i skallen. Terapi helt enkelt.

Kvällsfunderingar

Har ni tänkt på att det där med att kunna älska sig själv för att kunna älska andra faktiskt handlar lika mycket om själen som kroppen? Det tycker jag.

Jag har hört många som säger att de inte kan älska sig själva för att de avskyr sin kropp. Den är för fet, svag, sladdrig, spinkig, ful.

Men vi är ju både kropp och själ.

Jag kan ju erkänna att jag älskar inte hängbröst, tjockrumpa och fläskmage varje dag när jag ser mig i spegeln. Men jag tycker om mig! Min kropp är stark och frisk och har fött tre barn. Den är uthållig och orkar jobba varje dag. Det är inte fy skam!

För att höja mitt egenvärde kan jag göra gott för andra. Ge en kram. Beröm. Ge komplimanger. Le. Uppmuntra. Visa omsorg. Lyssna. Trösta.

Godhet föder godhet.  Är jag god mot andra får jag gott tillbaka.

Och är jag god mot andra är jag god mot mig själv, alltså ger jag kärlek till mig själv.

Det har jag funderat på nu i min ensamhet.

Vad har du tänkt på?

 

ps. det blev varken meditation eller film. Fastnade i bloggar, wordfeud och twitter =)

Språkbegåvad

Ibland har jag en välutvecklad vokabulär =)

Ja, alla ord som finns i SAOL gäller.  Bestämd form genitiv närmare bestämt.

Kom ihåg att mitt alter ego är ord-Hilter 😉

En bra dag

Dagen började bra. Utvilad slog jag upp mina blå strax före 6. Sedvanliga rutiner på autopilot.

Klädd som för polarexpedition gav jag mig iväg mot bussen med System of a down  i hörlurarna. Kallt som bare den, men jag var varm. Metal hjälper att hålla tempot uppe.

Halvsov ända fram till rondellen i Mellerud som vanligt, så jag kunde hoppa av bussen snäll och trevlig. Rask promenad ner till jobbet i trevligt sällskap.

Frukost framför datorn.

Stillsamt jobb i sällskap av morgonpigga ungdomar (de kommer en timme innan de börjar) med bästa spotifylistan på lagom volym i bakgrunden.

Sen avverkades dagen i flygande fläng: Lektioner, planering, bedömningssamtal med kollega, Lunch, Möte 1, lite mer planering, Möte 2.

Bussresa hem över slätten. Amaranthe i hörlurarna. Jag har fastnat i ett rejält metalflow . Metal är lite mer jävlar anamma än deppiga Adele. Jag behöver mer jävlar anamma.

Nu är  det dags att fixa lite middag och packa väskan för två dagars konferens med UF/UE.

Efter det lite meditation för att må bra och sen blir det nog en film i sängen.

För att jag kan.

Det gäller att göra det bästa av livet som ensam.

Redo

I nattens drömmar var det sommar.

I verkligheten är det -10 och snö.

Jag är dock pyntad och påklädd.

Redo för ännu en dag i samhällets tjänst.

Nu kör vi!

Ut i kylan!

Dag 11 – en bild från en tid du saknar

Tårar…

av glädje.

Ibland blir man så glad och överraskad att man gråter.

I alla fall jag.

Jag har vunnit en väska!

Härliga Mona hade ju en tävling i sin blogg där man kunde vinna en skitsnygg väska som är way beyond my wallet och jag vann!

Tack finaste Mona.
Du har förgyllt livet länge med dina underbara blogginlägg. Jag har t o m drömt om dig. Glömmer aldrig den drömmen för några år sedan där du  gick omkring i bh med diamanter på 🙂

Alla mina väskor är typ ärvda eller loppisfynd. Förutom den svarta jag fick i present av sonen, men den har ju katten pinkat i och tvingats köras i tvättmaskinen otaliga gånger. Så den är inte vad den har varit.

En skitsnygg väska som ska bli min!


Klicka på bilden för större format.

 

Och jag gråter glädjetårar.

När livet suger och allt känns hopplöst så händer det ibland oväntade och glada saker som gör att glädjebarometern stiger.

Söndag blev en helt ok dag, trots ensamhet och alldeles för mycket grubbel. Yngste sonen kom hem efter jobbet och gjorde mig sällskap framför Så ska det låta. Ännu ett guldkorn i tillvaron.

Nu är helgen som solitär över och jag har laddat för en härlig arbetsvecka.

Lektioner, möten, dokument att producera, föredrag att hålla. Konferens på annan ort med bästa kollegorna från Norge och Sverige. Bowling och middag med kompisarna i facket.

Det här kommer att bli en bra vecka!

Det gäller att fokusera på det positiva och inte deppa ihop! Basta!

 

Relationer

Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det perfekta inte finns.

Att man ska ta vara på det man har och får.

Relationer handlar om att ge och få.

Oavsett om det gäller kärlek, vänskap eller arbete.

För mig handlar det om att omfamna det goda och stå ut med varandras sämre sidor.

Att acceptera det där som inte är så perfekt.

För det finns inga perfekta människor eller perfekta relationer.

Men det finns goda relationer.

Hur kräsen ska man vara?

Drömma om det perfekta eller vårda det man har? Ibland är det värt att kämpa för att få det att fungera. Andra gånger bäst att släppa taget.

Vi väljer själva. Även om vi inte är medvetna så väljer vi. Hela livet.

Jag gör så gott jag kan  för att vårda mina relationer och har lärt mig att göra mig av med energitjuvar. För det mesta.

Jag kan lita på att min bästa vän är ärlig och säger sanningen. Även när den svider. Vi tycker olika om en del saker, men har aldrig bråkat. Vår relation bottnar i kärlek och ömsesidig respekt för varandra.

Jag har en jättebra relation med min chef och vi har rykt ihop som bare den några gånger. Men blivit samt lika fort och snabbt rensat luften för att gå vidare. Där finns också en respekt för varandra.

Det finns människor som har helt andra åsikter om hur man ska arbeta, men som jag har den största respekt för och som jag kan samarbeta med ändå. Just för att vi har samma grundläggande värderingar och för att vi respekterar varandra.

Accepterar vi  varandras dåliga sidor, för det finns inga perfekta människor, så får vi bra relationer.

 

För att fungera ihop med andra måste jag fungera själv. Tycka om mig själv och acceptera den jag är. Jag kan jobba med mina sämre sidor och se dem för vad de är.

Jag vill gärna se mig själv som snäll, glad och omtänksam, med koll på tillvaron och smarta argument, men jag är också sur, grinig och lat.

När jag är stressad eller trängd blir jag bitchig och pekar gärna med hela handen samt höjer rösten och vägrar att lyssna på motparten.

När jag är ledsen kan jag inte prata vettigt utan gråter floder och har svårt att få ihop rösten. Sjåpig fick jag höra under hela min uppväxt.

Jag kämpar däremot på med min inre utveckling och mina relationer. Hela tiden har människor  kommit och försvunnit längs livets stig. Några har funnits där hela tiden. Andra har bara gått längs med en kort stund.

En del avsked har varit smärtsamma. Andra har knappt märkts.

Det viktiga är att vårda de betydelsefulla relationerna.

Dalai Lama säger att meningen med livet är att uppnå lycka. Då är det vår skyldighet att göra det bästa av våra liv.

Sorterat under avdelningen blandat svammel och tankar när man är för mycket ensam.