Blog Archives

Dag 3 Det här får mig att må bättre

Något som får mig att må bra är dans. Av någon anledning har jag bara fallit för män som inte dansar. Det är lite trist.

Jag har alltid älskat att dansa folkdans. Blev frälst redan som barn.  Mina föräldrars folkdans- och folkmusikintresse gjorde att jag fick tillbringa många sommarlov under 70-och 80-talen på resor runt Sverige till spelmansstämmor av olika slag, där jag fick dansa, spela och sjunga med likasinnade.
Som 16-åring fick jag en underbar sommar på Irland, där vi kuskade runt på landsbygden och lärde oss att dansa och spela. Vi åkte runt till lokala danstillställningar och fick dansa hur mycket som helst. Ni kan ju gissa att unga blonda svenska tjejer fick dansa…

Numera blir inte så mycket tid över till dans…datorn och jobbet  tar den mesta tiden…. men när jag får tillfälle tycker jag det är superkul att få dansa.

Jag gillar all slags dans egentligen. Gillar att bugga, men är självlärd, så jag vill gå en kurs och lära mig turerna. Jag kan lite salsa, skulle vilja gå en tangokurs, men mest drömmer jag om att lära mig flamenco.

Dans är glädje!

Livet suger hårt

Jag känner mig så jävla lurad.

Det gör ont att vara blåögd.

Livet suger hårt.

pyspunka

eller likt en ballong som luften gått ur.

Jag hade såna ambitioner på väg hem från jobbet.

Glad och euforiskt planerade jag först att baka julkakor och sedan ta en kvällspromenad.

En promenad iklädd min nya reflexväst jag fått i julklapp av Lärarförbundet.
// väldigt smart julklapp om du frågar mig.

En promenad i mörkret med kameran i högsta hugg.

Men efter att ha handlat lite, ätit middag och duschat så gick luften ur mig.

Jag blev tröttare än tröttast.

Ledsna tankar snurrar runt i huvudet.

Jag gör mitt bästa för att jaga bort dem.

Nu är jag ledig i 16 dagar.

Imorgon ska ingen väckarklocka ringa.

För jag är tom.

Midvinter

Inte fick vi se någon månförmörkelse i morse. Bara en antydan på vägen, men ju längre norrut vi kom desto fler moln lade sig framför månen. Lite trist.

Vintersolstånd. Nu vänder det. Som jag har längtat efter denna dagen. Både bildligt och bokstavligt. Vi går mot ljusare tider och det är slut på mörker och elände.

Nu vänder det!

21 december. Idag är det min farfars födelsedag. Om han hade levat hade han fyllt 90 år idag. Men farfar dog när jag var 25 år. Du fattas mig än. Men jag vet att du vakar över mig.

Har Du sett någon månförmörkelse idag?

Reflektion eller nåt

Jag sitter och reflekterar över 2010.  Filar på någon slags årssammanfattning. Läser vad jag skrivit  under året.

6 januari hittade jag följande rader:

”Jag började att se en film, men den var så dålig att jag stängde av. Se inte Love happens. Du blir bara besviken.

Så det blev radio.  Ett ålderstecken kanske? Jag läser om så många som har 40-årskris. Det har jag aldrig drabbats av. Det var bara härligt att fylla 40! Kanske för att jag är tillfreds med livet och att jag blir kallad MILF av mina ungdomar =)
Däremot hade jag en kris när jag var 35.  Det ledde till skilsmässa.  Sen hade jag en livskris vid 25, när min farfar dog, alldeles för tidigt.  Jag kanske ska akta mig i höst när jag fyller 45 ?”

”Jag  kanske ska akta mig i höst när jag fyller 45?”

Och visst blev det en livskris när jag fyllt 45.

Tack så mycket för den smärtsamma upplevelsen Herr H!

Det viktiga är vad vi gör av våra livskriser.

Jag trodde verkligen att jag skulle gå under av sorg när H dumpade mig. Den värsta upplevelsen i hela mitt liv. Och då har jag ändå gått igenom en bråkig skilsmässa.
Men vet nu att jag överlever. Trots det så är tilliten  skadad. Hur ska jag kunna lita på kärleken igen? Hur ska jag våga älska? Den kärlek som jag fortfarande känner för H vill han inte ha och jag vet inte var jag ska göra av den.
Bättre att leva ensam och låta smärtan blekna. Kärlek är också att släppa taget om  någon som vill något annat. Även om det gör ont. Jag hoppas att H tycker att det är värt det.

Det borde vara obligatoriskt med en rejäl karenstid mellan förhållanden. Kanske inte två år som jag hade, men en rejäl paus för att landa och reflektera innan man kastar sig in i nästa förhållande. Då hade jag  aldrig blivit din  rebound girl.

Igår var det fjärde advent. Det kom jag på typ halv elva igår kväll och tände ljusen en kort stund.

Imorgon har vi julavslutning. Då ska jag har det trevligt med världens finaste elever. Se på film, käka godis, skratta, sjunga julsånger, lyssna på musik. Sen fika med trevliga kollegor och något mer?
Ja visst ja, arbeta på eftermiddagen. Arbetslag. Sen får vi jullov. Semester.

Bloggutmaning 2.0 dag 1 – ett annat ögonblick

Jag fortsätter bloggutmaningen med tema av FruHatt. Tack raring.

Att skriva är bra terapi. Ut med skiten bara!

Ett annat ögonblick ur mitt liv. Ni får ett inlägg från min dagbok som jag skrev för tre år sedan. När jag fyllde 42.

”Det blev en trevlig födelsedag. Även om jag inte trodde det på morgonen. 18-åringen var sur för att jag väckte honom och 15-åringen hade glömt vilken dag det var. Det var med gråten i halsen som jag sprang iväg till bussen.

Men det visade sig att 15-åringen lurat mig. När jag kom hem från jobbet väntade en överraskning. Den fantastiske gossen hade köpt presenter till sin mamma. Han tjänar ju egna pengar numera. Så det stod en vacker lilja till mig på bordet och ett stort paket med en dammsugare i! Vilken unge jag har! Han sjöng för mig och nu grät jag på riktigt 🙂
18-åringen är mer återhållsam med sin känslor, men jag fick allt höra att han gillar sin mamma 😉
Sen åt vi hallonpaj och jag kände mig så glad över mina killar. Dottern talade jag med senare på kvällen. Hon är så söt och fin. Och lycklig över att hon och pojkvännen äntligen fått en egen lägenhet. 1 november flyttar de in.

Sen låg det ett brev i posthögen. Som inte var en räkning. Eller reklam. Den söta fina Nina hade skickat grattiskort med skraplotter i. Och jag vann! 150 kronor! Jag grät en skvätt till.
Senare på kvällen ringde min bror från Saudi-Arabien. Och fler samtal, sms-hälsningar, msn- och irc-hälsningar ramlade in. Man skulle kunna tro att jag fyllde 50! Det var med en skön känsla inombords som jag kröp upp i soffhörnet för att kolla på tv. Jag är någon. Jag duger. Jag finns. För tvivlet gnager i mig emellanåt…”

Den enda uppvaktning på födelsedagen som jag fick av  särbon/fästmannen (numera Exet) var ett meddelande  på msn kl.05.40 där det stod gratulerer med dagen. Inget mer. Inte ett ord eller livstecken mer under dagen. Jag har fått hjärtligare gratulationer av elever som jag knappt känner. Kanske inte så konstigt att jag kände mig ensam och värdelös…

Dag 1 – Ett annat ögonblick

Dag 2 – Ett foto på en plats du varit på

Dag 3 – Det här får mig att må bättre

Dag 4 – Det här får mig att gråta

Dag 5 – En första

Dag 6 – Mina rädslor

Dag 7 – Min favoritplats

Dag 8 – Det här saknar jag

Dag 9 – Mina ambitioner

Dag 10 – Ett foto på dig och din familj

Dag 11 – Vem skulle du vilja byta liv med för en dag och varför?

Dag 12 – Planer/drömmar/mål du har

Dag 13 – Smeknamn du har och varför

Dag 14 – Det här upprör mig

Dag 15 – Vem vill du dela ditt liv med eller ser en framtid med?

Dag 16 – Ett foto på något som gör dig lycklig

Dag 17– Vad gör dig unik och annorlunda än alla andra?

Dag 18 – Vad har du sug efter?

Dag 19 – Ett b

Dag 20 – Din favorittid på året?

Dag 21 – Ditt favoritplagg?

Dag 22 – Ett foto på dig från förra året och ett från nu. Hur har du förändrats?

Dag 23 – Ett sista ögonblick

Söndag kväll

Slapparsöndag närmar sig sitt slut.

Eller slapp och slapp.

Jag har inte varit utomhus. Inte flängt runt och varit fysiskt aktiv, mer än nödvändigt. Ganska skönt att skrota runt i mysbyxor, tröja och yllestrumpor. Att slippa både bh och smink.  Jag har knappt kammat mig =)

Men jag har funderat, skrivit, samtalat, chattat, lyssnat på radio, läst, diskat, druckit kaffe, sett på sport, rättat hemtentor, planerat, suttit, tvättat håret, telefonerat, matat katter, bloggat och spelat spel. Jag har sluppit att laga middag, för vi åt rester från gårdagen, så arbetsinsatsen var att värma maten i micron =)

Så helt inaktiv har jag inte varit.

Men det ska bli skönt att få jobba i morgon. Om bussen går. Man vet aldrig med snöoväder.

Jag blir lite trött på hetsen mellan Norge och Sverige, så fort vi möts i någon idrott. Media trissar upp och många hakar på och det blir många gånger en hätskt stämning. Man bli lite mörkrädd av att läsa en del kommentarer. På facebook är de väl sansade, men att läsa på forum och tabloidernas hemsidor skrämmer mig. Och det är ingen skillnad mellan norrmän och svenskar. Där är man lika goda kålsupare.

Jag beundrar Marit Björgen, för hon är en fantastisk idrottare och en ödmjuk människa.

Jag säger grattis de de norska damlandslaget som vann em, men jag tycker att de svenska tjejerna gjorde en ännu större insats, som kämpade tappert mot jätten Goliat i finalen.

Nu funderar jag på om jag ska avsluta dagen med en film eller en bok?

Eller lite meditation?

Huvudet är fullt av tankar och det känns som att jag behöver rensa. Det hjälper inte alltid med att skriva av sig.

50

Det har gått 50 dagar sedan jag fick mitt hjärta krossat.

Att skriva i bloggen har hjälpt oerhört mycket, i början var bloggen helt enkelt min livlina,  som gjorde att jag inte gick under helt och hållet.

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över alla kommentarer,  snälla ord och hjälpande råd jag har fått av er. Det är en oerhörd tröst att så många, både kända och okända, visar sin empati och omsorg för mitt väl och ve.

Att bli dumpad  är väl  i sig ganska vanligt, men för mig var det oerhört chockartat. Det var så fullständigt oväntat. Hur man handskas med det och går vidare är olika för oss människor. Att skriva öppet och naket i bloggen har varit  mitt sätt att bearbeta. Alla måste få gå sin egen väg.  Det finns inga rätt eller fel. Och jag ångrar inte att jag varit så öppen  med min upplevelse. Det har hjälpt mig att komma vidare.

Än är jag inte i mål, men jag har kommit en bra bit på vägen.

Visst gör det ont som f*n ibland och jag längtar och sörjer.

Det viktiga är att jag inte känner så hela tiden längre, utan det går långa stunder utan en tanke på H över huvud taget.

Tiden läker sår. Jag tror på det nu.

Om jag bara kunde låta bli att pilla på sårskorpan emellanåt 😉

En stjerne skinner i natt

En stjerne skinner i natt. Den finaste julsång jag vet. Oslo gospel choir så klart. Lyssna och njut.

#prata om det

Prata om det

Jag har aldrig varit utsatt för sexuella övergrepp.

Däremot har jag haft sex mot min vilja.

För husfridens skull.

För att jag inte vågat säga nej.

När min partner helt plötsligt rest sig från soffan och sagt att nu går jag in i sovrummet. Och förväntar sig att jag ska följa efter. Och jag sitter där och brottas med min olust och rädsla för att såra.  Jag vågar inte säga att jag inte vill ha sex. Jag har ingen lust. Så går jag efter till slut. Partnern ligger naken i sängen och förväntar sig sex. Jag kopplar bort känslorna och klär av mig. Fast jag inte vill. Men ställer upp och känner att något dör inombords.

Det handlar om självkänsla. Respekt. Att känna sig trygg och våga säga vad man vill. När det är lustfyllt och sex för att båda vill.

Jag har upplevt ett sådant förhållande. Men så blev jag dumpad. Ödets ironi.

Prata om det