Blog Archives

God morgon!

Ensam vaken i storstaden. Eller værldens minsta storstad som Oslo också kallas.

Jag har kaffe och dator, mina ack så viktiga morgonattribut, så jag har det bra.

Nær alla tjejer vaknat och vi fått i oss frukost på med klæder sk avi ta bussen till byn.

Gå till domkyrkan før att tænda ljus, lægga blommor och hedra de døda. Det kænns rætt.

Sen blir det lite shopping på oss, softis och kos i byn.

Det ær hærligt med ferie och att vara tillsammans med mænniskor som betyder mycket.

Som ni mærker sitter jag vid ett norskt tangentbord, men orkar inte ændra æ och ø. Och ni ær ju så smarta att ni fattar ændå!

Eftersom jag har spærrat surfande utomlands, så blir det inget mobilbloggande, men ni ska få se bilder senare. Då kan det bli hela collage!

Ha en fin dag var du æn ær!

<3

soul surfer

Soul surfer är en film som fick hela gänget i soffan att gråta.

Det var en passande film ikväll.

Sorg, smärta och framtidstro.

Gemenskap

Tillsammans har vi hållit en tyst minut.

Tillsammans har vi sett  rosmanifestationen från rådhusplassen i Oslo på tv.

Tillsammans har vi ätit kvällsmat.

Tillsammans har vi gråtit och blivit rörda och berörda.

Tillsammans har vi bestämt att gå till Domkyrkan för att tända ljus.

Medmänsklighet är ordet.

Medmänsklighet och gemenskap.

Imorgon blir det begravning för några. Samvaro för andra.  Resa till Oslo för alla flickor.

I gemenskap.

Ta vara på livet här och nu.

Morgontänk

Vaknade redan 7.

Svårt att somna om. Får väl vila middag i ställt.

Lite lätt duggregn ut. Skönt med lite svalka, men jag hoppas ändå på uppehåll i kväll. Det är roligare med Kanalyra utan regn.

I natt har jag drömt om svek och sammanhållning.

Svek av vänner, otrohet och fackligt svek.

Men också om trofasta vänner, kollektiv och familj.

Sina drömmar kan man inte styra, men det var skönt att vakna och inse att det bara var en dröm.

Jag har även tänkt på min vän, som kämpar med hjärtsorg. Svek och separation är det svårast att ta sig igenom. Men när man kommer ut på andra sidan är man starkare än någonsin. Det kan jag bekräfta, även om jag trodde att jag skull gå under när det hände mig. Det känns som att man bara vill dö, men livet är större än så. Svårigheter ger oss styrka. Utan svårigheter växer vi inte. Men växtvärken är hemsk ibland. Det är då man tar hjälp av sina vänner. Utan mina vänner hade jag aldrig tagit mig igenom mitt helvete.

Den här låten har gått på repeat när det varit tungt:

Att våga

Vi småpratar i väntan på middagen.

Jag bubblar av glädje över min nya soffa och skryter om hur mycket jag gillar den.

Då säger Yngst sonen: du fattar väl att du inte kan hålla på så där med en soffa. Du får skaffa dig en karl morsan!

Jag kommer av mig i mitt bubblade prat. Så olika syn på livet i olika åldrar. 18-åringar är mer än lovligt pragmatiska ibland.

Precis som att en karl, den köper man på ica på väg hem från jobbet!

Jag menar helt seriöst, hur ska jag kunna våga lita på någon igen?

Förra gången jag öppnad mitt hjärta för någon, så blev jag så brutalt lurad och dumpad att jag höll på att gå under av sorg.

Var finns någon som är både snäll, kärleksfull och ärlig?

Inte någon velig östgöte som inte vet vilket ben han ska stå på.

Tills jag vågar lita på kärleken igen, lever jag ensam. Med min soffa.

Tomt

Det känns tomt.

Ingen katt som ska följa med in i badrummet på morgonen.

Ingen katt som ska ligga i knät när jag äter frukost framför datorn.

Men skorna kan stå på golvet.

Ingen har kissat på badrumsmattan.

Ingen har spytt upp pälsbollar på köksgolvet.

Men det är tomt.

Ville

Idag har vår fina Ville vandrat i n i regnbågslandet.

Inte för att han var sjuk, utan för vi inte klarar av att leva med en katt som pinkar överallt.

Jag har kämpat länge, men till slut blev det ohållbart.

Senast i morse hade han puttat ner min sko från skohyllan och pinkat i den. Morr!

Den gamla soffan var helt förstörd av kattpiss, så därför har Ville fått somna in.

Det gick så fint. Han somnade lugnt och stilla och vi fick ett fint farväl.

Jag känner både sorg och lättnad.

Och saknar vår älskade Ville, gosepissen, Vilsing, Tjockisen, Kattfan, mammas gos, Vilse eller Pisskatten som han också ofta kallades.


Liten Ville flyttar in hos oss i oktober-06. Sally visar vem som är chef direkt.


Bullar smakar gott tycker liten Ville <3


Diskhon var en populär plats.


Eller i mattes knä.


Men mest gillade han köksbordet. Spana på fåglar…


…eller bara ligga och njuta av livet.

Ha det bra i regnbågslandet Ville <3

 

 

Kilar stadigt

Min snuttefilt och jag är ständiga följeslagare.

Jag vet inte om jag vågar skaffa en iphone/htc/android som jag planerat.

Då blir det symbios. 24/7

Men erkänn är det är ganska skönt att ha en följeslagare när man sitter på balkongen och njuter av sommarkvällen.

Småfåglarna jagar mat, måsarna skränar och barnen leker fortfarande, trots att klockan är närmare 23. Det är som när mina barn var små och vi  bodde i villaområde och ungarna sprang mellan trädgårdarna och det var en härlig idyll. Ibland i alla fall.

Och jag sitter i den ljumma kvällen och ser filmatiseringen av min favoritbok.

Det är hundra gånger bättre än att sitta i ett öltält på festivalen 500 m härifrån.

Ibland bor det väldigt mycket tant i mig.

Men bara ibland.

Det är över nu

Det är över nu.

De har gjort slut.

Jag fick åka vagn i år igen. Som någon påpekade: det är en tradition.

Det har varit en fantastisk dag fylld av känslor. Jag har svårt att sätta ord på hur jag känner. Jag tar till mig beröm från föräldrar och elever och sträcker faktiskt stolt på mig. Mitt sätt att arbeta och bemöta unga människor uppskattas av dem det berör mest:  elever och föräldrar.

Tack för ert förtroende!

Dessa ord fick mig att fälla tårar:

”Tack så mycket för den här tiden Camilla. Det har varit den bästa tiden i skolan för oss med  dig som mentor. Vi kommer sakna dig väldigt mycket. Nästan lika mycket som datatimmar i skolan.
Lycka till med de ”nya” TE3-orna.  Inga TE3:or kan vara lika bra som oss.”

Rickard, Jarlmo, Richard, Emil, David A, Christian, William, Tim, Max


Tack för allt killar! Jag saknar er redan och det kommer att bli tomt i labbsalen.

Jag avslutar med några rader ur mitt tal:

Ni kommer att möta både mot och medgång, det är en del av livet. Svårigheter utvecklar och ger styrka Det viktiga är att NI tror på er själva och att ni vågar göra det ni drömmer om. Skit i alla som påstår att det inte går. Och som mamma vill jag också säga att det är ingen som fixar livet åt er. Ni måste göra det själva.

Ska vi prata lite allvar så vill jag att ni är rädda om er. Ni har bara ett liv. Ta vara på det. Mitt vanliga råd till ungdomar är  lätta på gaspedalen och använd kondom. Det rådet gäller fortfarande.

Var rädda om er, drick inte för mycket och lycka till i fortsättningen!

<3

Aldrig mer

Det här var sista gången.

Aldrig mer ska jag ”hjälpa” en unge med skolarbete.

Nästa vecka tar ”Lillskiten” studenten och jag tänker aldrig mer hjälpa till med skoluppgifter.

Men jag har så svårt att säga nej och trots protester satt jag där och skrev och skrev.

Nu har jag äntligen blivit klart med mitt eget arbete.

Trött som ett snöre, men jag är glad så länge jag har ett arbete som gör mig trött som ett snöre.

Det värsta är ovissheten. Visst är det lättare att hantera raka besked än kanske, det ordnar sig nog och smällar tidigare i livet har lärt mig att inte lita på muntliga löften utan förlita mig på skriva kontrakt.

Även en obotlig optimist kan falla ner i gropen av oro.