04 maj 2011 @ 10:23 by
inna Jobba heltid.
Plugga på distans.
Sköta ett hem så att det inte är en fullständig katastrof.
Vara mamma, vän och dotter.
På toppen av det ska jag orka blogga. Helst smart och roligt.
Under en lång period flyter det på. Bloggandet är både glädje och terapi.
Jag är kreativ, smart och rolig. Kan jag väl få tycka själv.
Men så minskar antalet kommentarer, utan att antalet besökare minskar.
Då kommer min prestationsångest smygande.
Min gamla ovän.
Jag kan inte skriva. Jag är bara trist, tråkig och ointressant. Nej jag fikar inte efter beröm och sympati.
Det är hur hur jag känner.
Oduglig. Ointressant. Ensam.
Jag fyller mitt liv med jobb och studier för att inte känna av ensamheten.
Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte vara singel. Men jag accepterar det.
Jag saknar vänner som fysiskt finns här i vardagen.
Jag saknar en partner som älskar och bryr sig om mig.
När bloggvännerna försvinner sjunker självkänslan direkt.
Jag får prestationsångest för att jag inte orkar och hinner blogga så mycket som jag skulle vilja.
Jag får dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar kommentera hos vännerna.
Jag blir ledsen när mina ord missuppfattas och tolkas negativt.
Men jag märker att min självkänsla är starkare än tidigare. Jag blir inte lika ledsen och deppig. Jag letar fram det som är positivt och hittar min inre kraft.
Jag duger.
Jag är bra.
Trots prestationsångest och känslan av att vara oälskad, så är jag stark och tänker framåt.
Jag landar i kraften från positiva utvecklingssamtal med nöjda elever och föräldrar, en chef som tror på mig, barn som älskar sin mamma, även när hon är sur och trött, omsorg från fina vänner, samtal med en ledsen vän.
Och en sak har livet lärt mig.
Man måste kommunicera.
Senaste kommentar