Archive for the Category »tankar «

att våga tro

Det sägs att man inte ställs inför större prövningar än man klarar av.

Det är svårt att förstå när man lamslås av sorg och katastrof. När hela världen rämnar och allt man trott på rycks undan.

Varför skulle detta hända mig?

Förtjänar jag att behandlas som skit?

Att få höra att tiden läker alla sår är som ett slag i ansiktet när sorgen är som starkast.

Men det är sant!

Det går att ta sig upp ur gropen av sorg. Det går att gå (någorlunda) hel ur elände.

Jag tror (oftast) att det finns en mening med det som sker. Även om det ibland är jävligt svårt att förstå. Ibland förstår vi inte sammanhangen förrän långt senare. Om ens alls.

Det viktiga är att våga tro.

Jag tror stenhårt på Kirkegårds ord.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv

Jag vågar älskar mig själv.

Jag vågar tro på mig själv.

Jag måste tro på kärleken igen.

Våga tro på en man som säger att han älskar mig.

För alla kan ju inte vara som H. Säga det och  ta det tillbaka.

mvg

I väntan på tåget hem till Sverige sitter jag och summerar konferensen.

Se ut!-konferensen har varit två härliga dagar med massor utbyten, trevlig samvaro med toppenmänniskor och nya idéer och infallsvinklar. Allt som gör att jag kan bli ännu bättre som lärare. Att dessutom ha roligt och må gott är en extra bonus.

Sköna sängar, god mat och trevlig service. Jag kan rekommendera hotel Thon i Halden.

Mitt betyg på dessa två dagar: mvg

Nu ska det bli skönt med helg.

Sovmorgon framför allt.

Pyspunka eller nåt

Onsdagar är intensiva.

Fullt ösa med lektioner alla pass och sen konferens som grädde på moset.

Är borta från hemmet 11 timmar.

Idag är jag så tacksam att jag inte har skolbarn. Eller yngre barn för den delen.

Bara en självgående 21-årig och 2 sällskapssjuka katter.

Luften har gått ur mig.

Trött som ett snöre.

Pyspunka typ.

Men jag måste packa min väska för morgondagen.

Torsdagens sovmorgon kan jag glömma.

Och det gör jag så gärna. Jag ska till Norge på konferens med UF och UE.

De konferenserna brukar vara toppen!

Men just nu har luften gått ur mig och det känns skönt, för jag har haft en bra dag på jobbet.

Väntan

Sitter i klassrummet och väntar.

Klassen har bett att få vara med på avskedsfika för en kompis, som utvisas på fredag.

Det är så grymt. Sättet att hantera människor på flykt. Människor i kris.

Unga människor som flytt från krig och oro.

Unga människor som inte vet vad som väntar dem.

Jag vet inte vilket som är värst: att plötsligt bli gripen av polis och hastigt utvisas eller att få besked om vilken dag man ska utvisas och bara sitta och vänta?

Oavsett är det inhumant att få bo i flera år i ett land och etablera sig i ett samhälle och sedan bara kastas ut.

Så är helgen snart slut

Matlådan står i kylskåpet, kläder är framplockade för morgondagen och i håret sitter papiljotterna.

18-åringen har åkt hem till Göteborg.

Det har varit en härlig helg med familjen. Jag har saknat finaste dottern, men har ändå haft kontakt med henne, som jag har varje dag. Hon har varit fullt upptagen med att vara student hela helgen=)

Idag har söndagsångesten lyst med sin frånvaro. Skönt.

Imorgon blir det övertid. Möte.

På tisdag ska jag dansa. Äntligen.

Torsdag-fredag konferens med Ung Företagsamhet i Norge. Kul.

Lördag tvättstugan. Plikt.

Sen är jag öppen för förslag på lördag!

Livet känns gott just nu. Jag mår bra, min familj mår bra och harmonin flödar. Det viktiga är människorna, inte prylarna.

Jag avslutar helgen med ett citat av Kirkegaard (vars staty jag har klättrat på)

”att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv”

Jag undrar

Varför ska man sitta och kolla på krig och elände live på nätet?

”Följ utvecklingen minut för minut”
”Liverapportering”
”Just nu: beväpnar sig”
”Få löpande uppdateringar i mobilen”

Jag blir helt anti av alla rubriker.

Category: tankar  Tags: , , , , , ,  2 Comments

Reflektion

Det senaste halvåret har varit en omtumlande tid.

Först 3 månader med himlastormande kärlek.

Sen 3 månader med kärlekssorg.

Det var som att flyga luftballong. Högt och euforiskt.

Så knuffar H ut mig i luften, utan fallskärm.

Jag faller fritt och allt är fullständigt kaos.

Till slut  landar jag med båda fötterna på jorden  och jag känner att jag är stabil.

Jag kan gå stadigt och tryggt.

Jag har utvecklats och inser att jag är stark. Men blir förvånad när andra kallar mig klippa och pålitlig. Den spontana, slarviga känslomänniskan jag?

En av mina insikter är att jag är en bättre pedagog än skolledare. Det är lärarjobbet och eleverna jag brinner för. Jag gillar det administrativa också. Men inte lika mycket =)
Som lärare lägger jag mycket tid på den sociala utvecklingen. Att få eleverna att känns sig trygga, få ökat självförtroende och ta eget ansvar. Det är värt att lägga lite extra tid på det, i stället för att köra på med kursmål , uppgifter och planeringar. Eller räkna varje lärarledd som viktigast. För oftast når man kursmålen tack vare tiden man lagt på gruppen, trygghet och självkänsla.

Ibland känner jag mig som en fusklärare för att jag inte ha så mycket katederundervisning och föreläsningar. Men det finns så många andra sätt att förmedla kunskap  och misslyckas man en lektion är det bara att ta nya tag, hitta på något annat och be eleverna om ursäkt. Det händer ytterst sällan som tur är. Men däremot försöker jag inte låtsas vara förberedd om jag inte är det, utan erkänner och planerar  tillsammans med eleverna i stället.

Jag är spontan och passionerad. Ofta får jag snilleblixtar och infall. Så när jag kollade på Gokväll (jag vet, men det var paus i handbollen) fick jag världens idé för måndagens religionslektion. Och så ska jag nog lära min kära kollega att inte vara så allvarlig, utan jobba mer med det sociala. Bjuda lite mer på sig själv. Då kommer det att bli bra. Och ge de som vill jobba mycket och hårt möjlighet att kunna göra det.

Fastän jag bestämt att jag inte skulle tänka på jobbet idag har jag gjort det ändå. Det är svårt att styra en spontan själ =)

Slarvfia!

Ibland blir jag bara så trött på mig själv!

Filer på datorn är inga problem att hålla ordning på.

Böcker och papper på jobbet brukar jag hålla koll på.

Men papper hemma. För att inte tala om post.

Det hamnar lite här och där.

En del saker lägger jag på ett smart ställe för att det inte ska komma bort.

Och så minns jag inte var jag lagt det!

Jag har letat och letat efter ett brev, men hittar det inte.

Jag tror att jag ska på möte i morgon kväll.

Jag tror att det börjar  19.30.

Tur att jag kom på det idag.

Vad är det man säger?

Även solen har sina fläckar =)

Se mig som jag är

Varför måste man hålla masken?
Vara käck och trevlig?
När man går sönder inuti och äts upp av ångest och oro.
Just nu mår jag bra, men andra mår dåligt. Nästa dag kan det vara tvärtom.
Varför är vårt samhälle så besatt av att vi måste vara lyckliga?

Varför är det farligt att vara ledsen och må dåligt?

Jag vill inte vara ledsen, men ibland är jag det. Så är det för alla.

Vi kan inte vara lyckliga jämt. Vi kan inte alltid tänka positiva tankar.

Världen fungerar inte så.  Det måste finnas både gott och ont, bra och dåligt, glad och ledsen för att få balans. Det tror jag på. Om man vore lycklig jämt skulle det bli slätstruket till slut och lyckan suddas ut till ett jaha.

För mig är det viktigt att vi respekterar varandra för den vi är. Även om jag inte agerar och tänker som andra tycker jag borde göra, i bästa välmening. Jag gör vad jag tycker är bra för mig. Eller bara är utan att tänka. Ibland är det bra, ibland dåligt. Men så länge jag är sann mot mig själv är det mina val.

Vi måste få vara oss själva. Äkta och ärliga. Utan en mask.

Vänner som bara är sig själva råkar ut för elaka kommentarer för skitsaker, men ingen reagerar när det är allvar.

Var finns respekten och empatin?

Se mig som jag är.

Älska mig som den jag är.

Acceptera mig som den jag är.

Det som är absurt är att när jag var helt under isen och fullständigt förkrossad av hjärtsorg ökade antalet läsare och kommentarer markant.Nu när jag är som vanligt igen har det minskat till normalt antal.

Snart är dagen slut

Sova till 10 hör inte till vanligheterna numera.

Trots att jag verkligen fått sova har jag gått som en zombie hela dagen.

Ont i hela kroppen. Huvudvärk from hell.

Min lediga dag känns så bortkastad.

Nu har huvudvärken släppt och jag  hoppas att morgondagen blir bättre.

I morgon är en ny dag med nya möjligheter.

Jag ser framåt. Jag är stark och har landat med båda fötterna på jorden.

På spåret och Skavlan är mitt fredagsmys.
Och självklart tog jag Lysekil långt före de tävlande. När tåget åkte från stationen sa jag: det ser ut som hemma. Och det stämde ju eftersom det var Uddevalla, där jag är född och bott i 12 år av mitt liv =)
Jag älskar frågesport. Och jag vet att jag är allmänbildad. Utan att skryta.

Björn Eidsvåg sa en klok sak hos Skavlan ikväll:

Lycka behöver inte vara en stor sak. Det kan vara det lilla. En glimt i någons ögon.

En annan klok sak som sades i programmet var att försoning handlar lika mycket om att försonas med sina egna handlingar som att att försonas med en annan person.

Filmen Five minutes of heaven är en alldeles utmärkt film som handlar om försoning. Har du inte sett den så rekommenderar jag den. Om så bara för Leam Neeson^^

En av mina favoritsånger:

Jag sitter och planerar studentbuffé. Kollar recept och funderar över dukning.
Jag vet, jag är inte som alla andra.

Sonen bryr sig inte så mycket, så jag har fria händer.

Maten är i princip klar. Menyn alltså. Det är väl lite tidigt att börja laga maten, även om det är bra med framförhållning.
Jag lovar, det blir  ingen pastasallad =)

Nu sitter jag och funderar på tårtor.

Tänk så mycket goda tårtor det finns!

Det vore ju roligt att bjuda på något nytt och spännande!