30 jan 2012 @ 16:31 by
inna Leo skriver om oro i själen.
Ångest.
Ibland bara ett lätt fladder i magen som man kan svepa bort med lite städning, positivt tänk eller förtroliga samtal.
Ibland kramar ångesten skiten ur dig och gräver i magen så att det gör fysiskt ont.
Oftast känner man sig ensam med sin ångest och smärta. Men den drabbar oss alla. Att dela lättar ofta på trycket. Oro för ekonomi, sjukdom, arbete och annat praktiskt kan man oftast göra något konkret åt.
Men ont i själen.
Sorg.
Den är svårare att hantera.
Där hjälper tid.
Ibland är det jävligt tröstlöst, men tid hjälper att döva smärta.
Att veta att tid läker sår är mitt mantra just nu.
Jag vill att tiden går fortare, men det är omöjligt att styra.
Det går över. En vacker dag kommer jag att se tillbaka och inse att det var en nyttig lärdom som utvecklade mig som människa.
Och att utvecklas som människa är ett nog så viktigt mål. Mina upplevelser ska inte vara förgäves.
Lärandet är livslångt och vi växer av att ta oss igenom svårigheter och hantera oro och ångest utan att fly.
Men just nu hade jag klarat mig utan den lärdomen. Även om såren läker, så är det svårt att låta bli att pilla på sårskorpan.
Men vem sa att det skulle vara lätt att vara människa.
Även om det känns som att en del är helt oberörda och bara vandrar vidare utan minsta skråma.
Det är i stunder som nu som jag hämtar kraft i Kirkegårds ord:
”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv”
Jag har förlorat fotfästet.
Men kommer att ta mig upp på fötter igen.
Det viktiga är att våga tro.
Jag vågar älskar mig själv.
Jag vågar tro på mig själv.
Jag måste tro på kärleken igen.
Senaste kommentar