18 aug 2012 @ 9:38 by
inna Jag har fått ett antal kommentarer om min ”positivism”
Jag är en obotlig optimist och tror gott om alla.
Som barn fick jag smeknamnet Solsken just för att jag alltid var så glad och snäll.
Genom hela mitt liv har jag varit övertygad om att det ordnar sig.
Men jag har alltid fått ångest och hjärtklappning när obehagliga saker händer. Oroligt för att inte räcka till och för att inte göra vad som förväntas av mig.
Jag är också en känslomänniska som blir djupt sårad när någon utnyttjat min tillit.
Hösten 2010 rasade mitt liv ihop och jag föll i ett svart hål av sorg och smärta. Mina barn var allvarligt oroade för mig. Mina närmaste vänner försökte få mig att inse att jag fastnat i en destruktiv tankespiral när jag var helt handlingsförlamad av sorg.
Med hjälp av terapi, vänner och skrivandet kom jag på fötter och hittade tillbaka till den positiva person jag är.
Olika saker har gjort att livet gått upp och ner och i mars i år bestämde jag mig.
Nu får det vara nog med gnäll och negativt ältande.
I fortsättningen ska jag ha en positiv livvssyn och se det positiva i allt som händer.
Det var en magisk vändpunkt.
Positiva saker har hänt.
Men det viktigaste är att jag hanterar motgångar på ett annat sätt. Det blir inte hjärtklappning och ångest utan, ja nu har detta hänt, hur ska jag hantera det på bästa sätt?
Tänk att det kan vara så enkelt att man bestämmer sig för att ha en positiv livssyn!
Strax efter jag bestämt mig för att ändra mitt tankesätt fick jag telefonsamtalet som ändrade mitt liv:
Hej jag ringer från företaget xx. Jag undrar om du är redo för en förändring i ditt liv?
Jag vågade ta steget och jag sa ja.
Det är jag glad över att jag gjorde.
Även om jag hittat min inre styrka så vet jag att jag har saker att utveckla. Jag måste sluta vara alla till lags och vara rädd för att inte bli älskad om jag sätter gränser. Jag måste våga vara tydligare och peka med hela handen när det behövs. Stå på mig mig helt enkelt. Förlita mig mer på magkänslan. Den är min bästa kompass.
Men jag tänker fortsätta vara en obotlig optimist och tro gott om alla.
Däremot tänker jag inte ge de som utnyttjar min snällhet en andra, tredje, fjärde chans längre.
Som sagt, jag är godtrogen, men inte dum i huvudet.
Ute är det grått och regnet dekorerar Göteborg. Jag har fått morgonkaffe och känner mig tillfreds inombords.
Har sovit som ett oskyldigt barn ända till halv 9!
Var nog ganska trött. Nej, jag var supertrött. Jag menar hur många sitter och somnar på en rockkonsert 🙂
Amaranthe på Liseberg igår kväll var mycket bleka. Sen blev det fler band på Valand, men behållningen av det ena bandet var sångarens sixpack 🙂 Och sen somnade jag som sagt. Idag blir det också musik som är mer min. Folkrock och folkmusik. West of Eden samt Göteborgssymfonikerna med Sofia Karlsson.
Category: tankar
Tags: amaranthe, göteborgs kulturkalas, göteborgssymfonikerna, kropp & själ, känslor, musik, obotlig optimist, positivism, positivt tänkande, regn, sofia karlsson, Solsken, tankar, verkligheten, vänner, west of eden
One Comment
Senaste kommentar