Blog Archives

Hej bloggen

Hej bloggen hur mår du?

Mina besök hos dig blir allt mer sporadiska. Var fick jag all tid att blogga ifrån? Numera prioriterar jag sambolivet framför bloggarlivet. Irl är alltid bäst.

Jag hinner inte. Eller vad vet jag. Dygnets timmar fylls av jobb, familj och svennebananlivet.

Jag orkar inte. Även om jag formulerat inlägg i mitt huvud under dagen, så orkar jag inte sätta mig på kvällen framför datorn och jag gillar fortfarande inte att blogga i mobilen. Då är det lättare att göra inlägg på insta och fejsibocki.

Ja jag är lat.

Men jag kan inte kapa banden till min försummade blogg. Jag är en nostalgiker av rang och obotlig optimist, så jag hoppas och tror att lust, ork och vilja återkommer. Det fanns en tid i mitt liv då bloggen var min livlina, men jag har aldrig varit  bloggen. Bloggen och dessförinnan min hemsida är en del och en spegling av livet.

love

Dagens positiva

  • Känslan när någon inom sjukvården äntligen lyssnar på dottern.
  • Glädjen över att sonen trivs så bra på jobbet och är på aw med kollegorna.
  • Lyckan över att leva med en underbar människa som får mig att må bra och växa som människa.
  • Den goda maten jag lagade till kvällsmat.
  • De goda samtalen med sonen, dottern och Kärleken.

Badpremiär!

Så är årets första bad avklarat! Det var hela 15 grader i Vättern i går kväll. Underbart!

bild(61)

Efit söndag 18 maj 2014

Det har gått 8 veckor sedan livet förändrades så tvärt. 8 veckor har passerat sedan vår älskade Chrille dog. Livet börjar anpassa sig till någon slags normaltillvaro, även om sorgen och saknaden inte kommer att försvinna. Varje dag blir jag påmind om honom. En doft, musik, ett minne, en tanke. Jag gråter och saknar honom, men det är lättare att leva med vetskapen att han är borta.

Det här är min första Efit sedan ”ungen” blev en ängel.

Min dator och min iPhone kunde inte komma överens igår, så därför kommer det här inlägget först idag. Dessutom glömde jag bort att fota emellanåt, så det är inte riktigt Ett Foto I Timmen 🙂

bild1
08-tiden
God morgon världen!

bild2
09-tiden
Mannen är utslagen av migrän och jag dricker dagens första kopp te.

bild3
10-tiden
Tittar på veckans avsnitt av Greys.

bild4
11-tiden
Mannen har släpat sig upp och vi äter lite brunch. Stackare, migrän är inte kul.

bild5
12-tiden
Känner mig tvingad att utnyttja det fina vädret och låter solen smeka min vita lekamen.

bild6
13-tiden
Solen har gått i moln och jag kan sitta i min hängstol på verandan och läsa i stället. Mycket härligare än att sitta i solen 🙂

bild7
14-tiden
Häggen doftar underbart.

bild9
Syrenerna börjar slå ut. De är så ljuvliga.

bild8
Mellan hägg och syrén har vi äppelblom. Jag älskar den här tiden på året!

bild10
15-tiden
Idag blir det soppa till mat. Fisksoppa. Mums.

bild11
16-tiden
Så kan man ligga i sängen och läsa samtidigt som fåglarna har konsert ute.

17-tiden glömde jag.

bild12
18-tiden
På väg in till stan i regnet.

bild13
19-tiden
Dags för kvällsmat: tunnbröd m Kalixrom, rödlök och creme fraiche smakar lika gott i dag.

20-tiden blev ej förevigat idag.

bild14
21-tiden
Mannen och bonussonen tittar på Partaj, så då kollar jag på Bletchley Circle på svtplay i sängen. Helt klart det bästa valet. Sen blev det god natt.

Och som vanligt blir jag glad när du lämnar en kommentar. Tack :)

Jag duger som jag är

Jag behöver inte förändra mig för att passa in. Jag är älskad för den jag är, inte för vad jag åstadkommer eller hur jag ser ut.

Jag accepterar mina dåliga sidor och bejakar de goda. Det är en ständigt pågående process.

Jag har svårt för ekonomi. Jag har alltid haft svårt att säga nej och har lånat ut till andra fastän jag inte har råd. Det knyter sig i magen och jag skjuter ekonomi framför mig, eftersom räkningar framkallar ångest och ont i magen. Nu får jag  får hjälp med ekonomin, och det är skönt att våga blotta sina svagheter och ändå duga. Att ha någon att dela sina bekymmer med.
Jag väger mer än jag borde, men är  inte motiverad att sluta äta vetemjöl och socker. Däremot försöker jag träna mer. Och jag tycker om min mulliga kropp. När jag var smal hade jag ständiga komplex över att jag var tjock. Helt sjukt.
Jag kommer alltid känna skuld över att jag inte kunnat skydda mina barn tillräckligt mycket. Men jag vet att de tycker att jag var deras räddning när de var utsatta. Det stärker mig. Det är svårt att vara förälder och ännu svårare att vara ensamförälder. Man kan heller inte ersätta den andre föräldern som valt bort sina barn eller inte finns av andra anledningar. Även om man försöker. Barn behöver både en mamma och en pappa.

Jag är positiv och glad, omtänksam och stark. I den livskris som pågår nu har jag verkligen insett att jag är mentalt stark, även jag är ledsen och gråter varje dag, så är jag stark. Jag är bra på att se det vackra i vardagen och är en obotlig optimist som ser det goda i alla. Hellre  godtrogen än cynisk. Jag är bra på att leva här och nu och njuta av de små sakerna i tillvaron.

Jag duger som jag är.

Att leva med H är helt underbart. Det är så lätt att vara en del av en helhet. Vi bråkar inte, inga sura miner och skäll. Vi är goa och snälla mot varandra, ger varandra utrymme och har tillit. Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant ibland. Att jag förtjänar att ha det så bra. För jag har aldrig levt ihop med någon som är rak och bestämd, snäll och ödmjuk på samma gång. Någon som verkligen älskar mig och accepterar mig som den jag är. Som inte försöker få mig att bli någon annan.

Han slipar bort mina vassa kanter och jag är inte sur, arg och grinig längre. Han får mig att vilja vara en bättre människa. Han får mig att må bra och lockar fram mina goda sidor. När jag är ledsen tröstar han mig och han får mig att skratta varje dag.

Den här veckan är han i Norrland och jobbar och jag är gräsänka ända till på lördag. Men det får gå. Ibland är det bra att längta lite.

Livet går vidare

På något sätt går livet vidare. Sorgen finns där hela tiden, men glädjen är så stark att det går att ta sig igenom sorgen.

Jag gråter varje dag, av både glädje och sorg. Tänk att man kan gråta så många glädjetårar.

blom

Vi har tömt och städat ur hans lägenhet. Hämtat hans personliga saker på jobbet. Sorterat och slängt, bevarat och delat. Det är bra med avslut, men känns ändå så oåterkalleligt. Jag vill inte fatta att han inte finns i livet längre. Att jag aldrig får höra hans röst.

Jag har tillbringat några dagar hos min bror och hans familj. Härliga dagar mitt i allt jobbigt. En positiv effekt av tragedin är att vi kommit varandra närmare och bestämt att vi ska ha bättre kontakt.

blommor

Gång på gång inser jag att livet är snällt mot mig till slut. Trots att min älskade unge är död. Jag lever tillsammans med en fantastisk människa som får mig att känna mig både  älskad, trygg, snygg och smart. Självklarheter kan man tycka, men jag har andra erfarenheter av livet och relationer.

Att leva med en människa som är rak och ärlig, som visar ödmjukhet och respekt utan att vara mesig och som gör allt för att jag ska må bra, gör att jag strävar efter att vara en god människa och göra allt för att han ska må bra. Vardagen är  underbar  och det är en ynnest att få både somna och vakna tillsammans med sin älskade.

Ur balans

Livets ordning är helt ur balans.

Sorgen är obarmhärtig och nyckfull. Ena stunden är livet som vanligt: jag är glad och lycklig och skrattar. Så slår sanningen till och jag förlamas av sorg. Min son är död. Chrille finns inte längre. Tillvaron är en emotionell berg- och dalbana mellan himmel och helvete.

Om och om igen får jag höra att jag är så stark. Och jag undrar vad de menar. Jag är ju bara. Vet inte något annat. Så säger H till mig att det är okej att bryta ihop. Alice viskar i mitt öra att jag måste släppa ut sorgen, kan inte bara ta hand om alla andra. Och jag släpper loss och gråter. Gråter när jag minst anar det. Gråter när jag skrattar. Skrattar och gråter samtidigt.

Barn ska inte dö före sina föräldrar. Punkt.

10175992_10152348270065688_6378616425314153844_n

Christians begravning blev precis så vacker, ljus och fylld av glädje, minnen och kärlek som jag tror att Christian ville. Han pratade med oss i familjen om hur han ville att hans begravning skulle vara och vi har gjort allt för att uppfylla hans önskemål. Det blev ett vackert och glädjefyllt avsked. Och samtidigt en av de värsta dagarna i mitt liv. Men jag har en underbar familj och de finaste vännerna och vi stöttar varandra på bästa sätt.

Samtidigt exploderar naturen i värme, försommar och grönska. Vi klipper gräset, grillar, sitter ute på kvällarna och njuter av fåglarnas konsert. Livet föds på nytt.

10290706_10152348270005688_2486708541240659353_n

Min tröst är att Chrille har det bra nu. Han slipper smärta och ångest. Han har fått ro. Men jag längtar och saknar honom. Får aldrig mer höra hans röst.
Jävla unge! Du fattas mig!

Fuck cancer!

Jag saknar dig

3 veckor har gått sedan vi hittade dig. Det är fortfarande helt obegripligt att du är död. Förnuftsmässigt vet jag. Jag har sett och hållit om din döda kropp, men hjärtat kan och vill inte förstå.

Man ska inte begrava sina barn. Det är fel ordning. Men jag vet att du inte lider  längre. Du är fri från sjukdom, värk och oro. Jag håller ihop, för det finns inget alternativ. Jag har två andra ungar att ta hand om och det är så mycket praktiskt med att planera din begravning, tömma din bostad och ta hand om dödsboet. Men fatta hur mycket som ska göras. Inte blir det bättre av att din pappa, som du inte ville ha någon kontakt alls med, helt plötsligt har rätt att tycka och tänka om allting.  Livet är jävligt orättvist ibland.

Det är många som visar sin omsorg och sympati. Som vågar bry sig och som tröstar. Människor som jag enbart känner ytligt är så snälla, men så är det människor jag trodde var vänner som inte hör av sig alls. Men vad är det man säger: i krisen prövas vännen. många säger att de inte vet vad de ska säga eller skriva. Det räcker med en kram eller att man vet vad som hänt och att man bryr sig. Det är inte vad man gör som är det viktiga, utan att man gör.

Fast helst vill jag bara krypa under täcket och glömma omvärlden och inte känna denna enorma sorg och saknad. Hjärtat är tomt. Min unge finns inte längre. Jäkla skitunge.

Jag saknar dig <3

Det otänkbara har hänt

chrille

Min yngste son är död.

24 mars 2014 slutade vår älskade Christian att leva. 21 år gammal.

Sorgen är obeskrivlig. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn.

Du fattas oss älskade unge <3

Chrille 4 år

Vi kämpar med att hantera det obeskrivliga och otänkbara.

Vi gör vårt bästa för att leva vidare med sorgen i våra hjärtan.

Vi planerar begravning och försöker förstå att han inte finns i jordelivet längre.

Vi gråter och minns honom med humor och glädje.

Han finns inte längre. Han är i ljuset nu. Han slipper plågas av ångest och smärta.

Men 21-åringar ska inte dö.

Mitt i all obeskrivlig sorg är jag lycklig. Lycklig över min familj och den kärlek som finns. Alla vänner som visar sin omsorg. Lycklig över livet. Jag är tacksam att Chrille inte plågas mer, men saknaden är oändlig. Jag gråter av sorg. Jag gråter av glädje. Jag gråter.

Chrille och Camilla sommaren 2007

25 år

Idag firar jag 25 år som förälder.

Den 20 mars 1989 kl.03.28  föddes min Johan.

Mitt första barn. En liten rödhårig viljestark person. Vetgirig och fylld av kraftfull energi.  Idag är han en ung man som trivs med tillvaron. Jag är stolt och glad att jag lyckats med uppdraget som förälder.

Johan vill inte figurera i bloggen eller på bild. Så har det alltid varit. Stor integritet.

Grattis älskade unge<3

IMG_1143

Tisdagstrött

Varför är det sån skillnad på måndag- och tisdagskänslan?

På måndag morgon studsar jag upp pigg och glad, fylld av förväntan inför en ny oskriven vecka.

På tisdag morgon är det som att någon slår mig i huvudet när väckarklockan ringer och någon brutal människa har kastat en hel sandlåda i ögonen.

Tisdag morgon är det verkliga vuxentestet.

För visst vore det härligt att bara svepa täcket om sig och somna om. Men det gör man inte när man är vuxen och ansvarstagande. Utan det är till att släpa sig upp, tvaga och klä på, fixa frukost och åka iväg till jobbet.

Tack och lov för resan till jobbet. Då kan jag sitta och halvsova och långsamt vakna till liv och när jag anländer i Linköping är jag på  gott humör och nästan vaken.

Väl framme på jobbet blir det sen kaffe och prat med världens bästa kollegor innan arbetsdagen drar igång.

Idag blir det mycket kaffe.

Jag är ovanligt mycket tisdagstrött.

kaffe