Blog Archives

Åtta steg till läkt hjärtesorg

Enligt den danska författaren och terapeuten Winnie Haarlöv.

1. Erkänn sorgen och ge dig själv tillåtelse att sörja. När omgivningen efter några veckor ifrågasätter varför du fortfarande är deppig är det antagligen menat som en välmenande ”spark i baken”. Men det tar mellan tre och sex månader för själ och hjärta att läka ihop.

Jag har sörjt och gråtit oerhört. Det har varit den värsta perioden i mitt liv. Visst har omgivningen ifrågasatt att jag inte bitit ihop och gått vidare. Sorg tar tid. Men jag är helt klart på rätt väg. Jag ser ljuset i tunneln, men jag har en bit kvar att vandra.

2. Sluta hoppas. Så länge du går omkring och hoppas att det ska bli ni igen fördröjer du läkningsprocessen. Inse att du själv har ett val att må bra och kunna gå vidare i livet, säg farväl till hoppet och ta makten över situationen råder Haarlöv. Är det omöjligt att sluta hoppas så erkänn åtminstone för dig själv att det är därför du sitter fast i sorgen.

Jag har slutat hoppas. För det mesta. Jag har släppt taget om honom.  Kärlek är också att släppa taget om någon man älskar. Vill han inte ha mig, så får jag acceptera det. Även om det gör ont.

3. Rid ut känslostormarna istället för att fly ifrån dem. Gör det du känner för, vill du kasta pil på gamla fotografier så gör det! Känns det bättre att kyssa samma foto hundra gånger så gör det istället. Det är din process – du bestämmer!

Jag önskar att jag hade kunnat bli riktigt arg på honom. Då hade det varit lättare att gå vidare. Men jag jobbar på saken. Det svåra är att inte ha fått riktiga svar på varför och hur han egentligen tänker. Jag tvivlar på min förmåga att läsa människor, fast det kanske helt enkelt handlar om hur han tänker och fungerar.

4. Fråga dig själv vad det var som var så fantastiskt med ert förhållande. Identifiera både positiva och negativa sidor, både i er relation och hos ditt ex.

Eftersom vi fortfarande befann oss i förälskelsefasen är det svårt att hitta negativa sidor. Men jag gör mitt bästa för att se med öppna ögon. Kärlek är ju att acceptera en människas sämsta sidor.

5. Se nyktert på problemet. Känslor som hat och avsky hör till bearbetningen, men försök ha en förnuftig relation till de allra mörkaste tankarna. Att gå omkring och hata ett ex är sällan konstruktivt i längden.

Hat finns inte på min världskarta. Jag pendlar mellan acceptans och längtan.

6. Det råder besöksförbud. I alla fall inledningsvis, att träffas igen där ena parten vill vara vän och den andra är förälskad leder ofta till oönskade konsekvenser för båda. Ta en paus!

Det geografiska avståndet hjälper ju om man säger så. Men vi har ingen kontakt ö h t. Han har raderat mig ut sitt liv totalt och jag har bestämt mig för att vara ståndaktig. Vill inte vara en patetisk klängranka, lite stolthet har jag. Men jag skulle önska att vi träffades en sista gång och pratade ut öga mot öga. Jag vet dock ej om han vågar. Jag vet  inte hur han tänker. Det är som att jag aldrig existerat i hans liv.

7. Brottas du med tankar på att allt bara varit på låtsas, eller att din partner inte haft äkta känslor råder Haarslöv dig att skriva ett brev. Lista tre frågor, inte mer, för att få svar på dina farhågor. Men förbered dig också på ärliga svar. Ställer du frågan om du var ditt ex:s stora kärlek och får ett nej måste du kunna tackla verkligheten. Vill du veta och kan hantera sanningen så se till att ta reda på den.

Jag har skrivit ett brev och begärt ett sista möte öga mot öga för att få svar. Det är bättre att få ärliga brutala svar än inga svar alls.

8. Skynda långsamt. Att träffa nya möjliga partners och sikta in sig på en ny förälskelse är ett sundhetstecken som vittnar om att sorgearbetet gått åt rätt håll. Men ta det varligt, att kasta sig in i ett nytt förhållande snabbt inpå ett uppbrott är sällan ärligt mot dig själv eller det nya föremålet för uppvaktningen.

Att träffa någon ny finns inte på min världskarta. Min kärlek är fortfarande lika stark och den går inte bara att stänga av. Så det är celibat som gäller. Igen. Jag hoppas att jag kommer att kunna lita på en man igen. Men just nu känns det inte så hoppfullt. Det är kanske meningen att jag ska leva ensam. Jag har haft mina chanser i livet känns det som. Det som var den största kärleken för mig var något annat för H. Det suger.

Söndag i sängen

Sovmorgon.

Tänk så underbart att slippa väckarklockan.

Vakna utvilad när det är ljust ute.

När jag slog upp de blå visade klockan 9.26.

Hela 7 timmar har jag sovit. Det behövde både kropp och själ.

Nu sitter jag i sängen med laptopen i knät. Kan inte bestämma mig om jag ska lyssna på radio eller ha på sporttv:n =)

I skrivande stund är det God morgon världen som vunnit.

Den bästa bästa kaffekoppen är redan urdrucken. Den bästa = den första

Det känns som en bra söndag.

Yngste sonen är hemma. Vi ska göra julkorv. Tända tredje ljuset. Umgås.

Sånt jagar bort söndagsångest och sorg.

Och jag är så nöjd över att gårdagens plusgrader gick över i snöfall under natten och nu är det -9.

Ska det vara vinter ska det vara på riktigt. Ingen slask och skit.

Disparu

Jag vet inte vad som har hänt, men den är helt försvunnen. Bortblåst. Helt väck!

Jag talar om julstressen.

Jag har lyckats skala bort alla onödiga måsten.

När barnen var små slog jag knut på mig själv, förvandlades till en elak bitch för att jag var så trött och stressad, i min kamp för att vara en perfekt fru och husmor som skulle göra allt som var viktigt.

Nu julpyntar jag lite lagom.

Bakar bara ett par sorters kakor. Skiter i både lussebullar och pepparkakor.

Inga julfester på dagis, skolan och alla fritidsaktiviteter.

De flesta julklapparna har rationaliserats bort.  Ger bara till barnen.

Julgodiset får ungarna fixa när de kommer hem. Då har vi julfixarmys. Dagen före julafton.

Lagom med mat. Bara det som är viktigt för oss.

Imorgon är det dags för mitt julpyssel. Då ska det tillverkas julkorv. En tradition vi haft i minst 15 år. Numera är det jag ensam som stoppar korv.
Men det är klart bättre än att baka pepparkakor, som jag tycker är skittråkigt. Och det är en lättnad att slippa baka pepparkakshus, som jag också gjorde i alla år när barnen var små.

För mig är det samvaron som är det viktiga. Inte konsumtion och stress. Människor är viktiga. De viktigaste människorna i mitt liv finns hos mig under julen. Mina barn är det finaste som finns.

Två steg framåt…

och ett steg tillbaka.

De senaste dagarnas sköna flow stoppades idag.

Utvilad och på gott humör bestämde jag mig för att gå till fiket.

Vi har en stående tid kl.11.00 på lördagar. Ungkarlsgänget och jag.

Jag har inte fikat på evigheter. Inte sedan H och jag fikade där med vännerna i september. Jag har inte orkat, för jag har mått så dåligt.

Men nu var det dags!

Så får jag frågan om hur jag har det och hur det är med H. En person som inte har en aning om vad som hänt i mitt liv ställer en oskyldig fråga. Och jag tvingas berätta. Klumpen i magen dök upp direkt. Jag sjönk ner i hålet igen. Men hålet är inte lika djupt som tur är. Men det känns.
Sen känns det lite surrealistisk att mitt Ex (vi har ju samma umgängeskrets) dyker upp och sitter bredvid mig och vi konverserar trevligt med varandra.  Jag gör mitt bästa för att var normal och social. Håller masken. Jag vet att han vet. Men ingen säger något.

J***a Skit-H!

Det är orättvist att du ska vara lycklig och må bra när jag mår skit.

Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Som så många av mina fina vänner säger. Jag är värd bättre.

Jag har skidor på svtplay. Ska läsa intressanta rapporter om ungas Internetvanor. Laga lasagne till middag. Städa lite om andan faller på. Det är skönt med en lugn hemmadag.

Jag är inte knäckt även om det blev ett litet bakslag. Tack och lov för mental styrka.

Karma H. Karma.

Dag 22 – Something that upsets you

Något som gör mig upprörd.

Jag blir upprörd över mycket. Orättvisor. Våld.  Elakhet. Dumhet.

Något som gör mig oerhört upprörd är föräldrar som ska hämnas efter en skilsmässa, och som låter sin bitterhet och hat gå ut över barnen.

Bara för att ge igen.

Det är så fruktansvärt ynkligt och futtigt.

Jag blir fruktansvärt upprörd över de  som jävlas och som skadar sina barn i sin bitterhet och som gör det med motivationen: för att jag kan.

Skämmes ta mig f*n!

10 december

Nobeldagen

Helt enligt tradition har jag kollat på Nobelfestligheterna.

Men inte i soffan framför tv:n. Min stackars tv får nog vara glad om jag slår på den en gång i veckan.

Självklart är det svt play på laptopen som gäller.

Jag är helt miljöskadad.

Kan inte sitta still och bara kolla på tv. Utan måste göra massor samtidigt. Se på tv, blogga, läsa nyheter, chatta skriva mail, spela spel osv.

Jag är värre än en tonåring =)

Höjdpunkten på Nobelfesten var pristagarnas tal.

Jag gillar när man vågar kritisera. Som Fysikpristagaren Andre Geim.

Nu ska jag lägga mig i sängen och kolla på Bones. Visst är det härligt med online tv =)

Det är nog det roligaste som händer i min säng i kväll 😉

Jag undrar

lite hur en del är?

När mitt liv kraschade och det här blev en svart deppig blogg om olycklig kärlek så ökade antalet besökare markant.

Alltså, vi talar om en tredubbling i antal!

Nu när jag är (nästan) som vanligt igen och inte är så nattsvart har antalet besökare minskat.

Dras folk till ledsenhet?

Gillar man att läsa om andras olycka?

Eller vad är det som styr?

Jag undrar?

Min arbetsdag

Fredagar är kort dag.

Jag jobbar 8-11.

Idag blev det lite övertid 😉

Men inte direkt betungande övertid.

Först det vanliga fixandet; mest skriva och ringa.

Vid 10 var det dags för elevrådsfika, i väntan på granen. Det blev en lååång fika =)
Men trevligt hade vi. Jag har ett sånt roligt jobb. Tänk att vara så lyckligt lottad att få umgås med dessa fina ungdomar varje dag. Det är ett privilegium. Och Mellerud har fina ungdomar!

Så kom granen. Tack Kjell Eriksson!

Först tittade ungdomarna skeptiskt på den: den ser så liten ut. Men när vi fått in den och satt den i julgranfoten räckte den ändå upp i taket, typ 6 m.

Det tog sin modiga tid att klä den. Jag blev kvar 2 timmar extra. Men det var det värt!


Flitiga elevrådet fixar med granen.

Jag hade ett ärende på banken.

Behövde en ny bankdosa, då min blivit bortslarvad. Av posten.

Eftersom min bank inte finns på orten där jag arbetar finns det bara en dag att utföra bankärenden: fredag.

Sladdar fram till banken kvart över två. Rycker i dörren. Låst!

Läser på skylten: öppet till 13.00 F*n!

Så kommer en banktjänsteman och öppnar dörren. Han frågar efter mitt ärende och säger att jag kan komma in och få en ny dosa.

Så ska det vara ! Tack du kundvänlige banktjänsteman på Nordea i Vänersborg!

Det var dagsljus när jag kom hem. Vilken känsla.

Jag har dessutom varit duktig och hängt upp julgardiner i vardagsrummet, pyntat med små änglar och lucior och dukar. Nu ser det lite finare ut.
Tomtar är förbjudna före lucia. Är jag konservativ eller?

Ikväll väljer jag Nobel. Såklart!

Vad väljer du?

Dag 21 – Another moment

Ett annat ögonblick i mitt liv.

Mina elever har stor plats i mitt liv. En dag som är både den bästa och den sämsta är studenten. Glädjen står högt i tak, men samtidigt är det så vemodigt att de försvinner ur mitt liv.

Studenten 2007 skrev jag så här i min dagbok:

”Vilken dag! Jag sitter här på kvällskvisten och är helt urlakad. Kroppen är trött och själen lite sorgsen. Avsked är ledsamt. Jag engagerar mig så mycket i mina elever och ”mina killar” är ett speciellt gäng. De har alla en egen plats i mitt hjärta. Fast jag tänker som så att jag har visserligen förlorat härliga elever, men jag har vunnit underbara vänner.

Det har varit en perfekt dag. Champagnefrukost, en städad sådan, tillsammans med klassen. Därefter studentlunch. Jag höll mitt tal som jag skrivit, helt plötsligt var jag supernervös, men det gick bra och talet uppskattades.
Ingen annan lärare höll tal. Det är knepigt att man är så rädd för att tala inför andra. Det gör vi ju i jobbet varje dag! Men jag tycker om att visa min uppskattning och utrycka mina känslor.
Efter utsläpp och parad genom Köpingen släppte vi så iväg alla studenter.

När jag vimlade runt i parken bland alla studenter och anhöriga fick jag dagens replik som jag gömmer i mitt hjärta till dåliga dagar. Jag hälsade på en familj och studentens mormor säger till mig: Åh är det du som är den där populära läraren!
Gissa att jag blev glad. Som grädde på moset fick jag följa med studenterna i deras vagn runt i Köpingen 🙂
I Småstad är det inga dyra studentflak som gäller utan traktor och vagn, fyrhjuling och kärra eller kanske en bil med båt på släp. Men vanligast är traktor med vagn.
Gossarna ville ha med mig på fest. Men jag tror att de klarar det så bra utan mig 😉 Jag har redan tagit studenten en gång för länge sedan. Men som en kollega sade: det är perfekt att vara gymnasielärare, man får äta god smaskig studentlunch varje år och vara med om massa kul saker.”

Gossarna smusslade med ett paket, men det vågade de inte ge till mig så länge vi var på skolan. De var rädda att någon sträng lärare skulle konfiskera innehållet 😉 Så jag fick presenten efter utsläppet. Och vilken present det var:

Vilken flaska =) Innehållet smakade dock skitäckligt =(

Nästa år får jag uppleva två studenter. Dels mina gossar ”Favvoeleverna” och så sonen som blir klar med skolan. lyckligtvis är det inte på samma dag. För då hade jag haft problem 😉

Ensam?

När jag kommer hem sitter välkomskommittén och väntar i hallen.

När jag går till badrummet ska Ville alltid göra mig sällskap. Sitter jag på toa ska han bli kliad på ryggen och när jag duschar sitter han på badkarskanten och spanar.

Sally ligger i min säng på natten och Ville lägger sig gärna över tangentbordet när jag sitter vid skrivbordet.

Mina katter gör att jag inte känner mig ensam.

Jag har dagligen kontakt med familj och vänner. Vad vore livet utan Internet?

Det jag saknar är samtal och umgänge öga mot öga i vardagen, eftersom familj och vänner inte bor här.  Men det är ändå överkomligt för det mesta.Jag får en del umgänge genom jobbet.

Jag har accepterat att H valt bort mig. Att han älskar någon annan mer. Sina känslor kan man inte styra.

Men däremot har jag inte accepterat sättet han dumpade mig på. Jag tycker fortfarande att det var fegt och ryggradslöst av en vuxen man. Det är min åsikt och den står jag för. Hur många 40-åringar gör slut i telefon och raderar en människa totalt ur sitt liv bara så där? Fullständigt suddar bort en människa som om hon aldrig existerat.

Men det är väl meningen att jag ska lära mig något av det också.

Kanske att jag inte ska vara så tillitsfull och tro på himlastormande kärlek? Jag kanske är för mycket känslomänniska?

Det var för bra för att vara sant. En helt makalös kärlekshistoria. Ofattbar.

Nåväl, om H får smaka på sin egen medicin så kanske han förstår vad han utsatte mig för.

”On the first page of our story, the future seems so bright.
And this thing turned out so evil, I don’t know why I’m still surprised.
Even angels have their wicked schemes and you take death to new extremes.
But you’ll always be my hero, even though you lost your mind.

Just gonna stand there and watch me burn,
But that’s alright because I like the way it hurts.
Just gonna stand there and hear me cry,
But that’s alright because I love the way you lie, I love the way you lie.

I love the way you lie.”