Blog Archives

Glädje och sorg

Så kan vi lägga ännu en vecka till handlingarna. Veckan började i Norge hemma hos bästisen, sen åkte vi hem till Sverige och Östergötland t i l l s a m m a n s.

Vi bor typ 40 mil ifrån varandra, men vår vänskap är starkare än någonsin. Det var så härligt att ha Alice här några dagar. Sommaren har visat sig från sin bästa sida hela tiden och vi har haft underbara dagar.
H och Alice gillar varandra och trivs ihop precis som jag betraktar Alice man som en av mina vänner. Det är guld värt. Att ha fått en vän på köpet. En människa som man gillar och trivs tillsammans med.

Finaste dottern och jag har stått ut med varandra i 2 veckor. Det är inte illa. Nu har hon åkt hem till sitt och jag får rå om äldste sonen i en vecka i stället.

Idag har vi solat och badat i Vättern samt lagt i kräftburarna. Jag har fullt sjå med att ta hand om mogna hallon och körsbär. Härligt!

hallon

Igår sänkte vi urnan med Chrilles aska i havet. För sista gången fick han sin vilja igenom. För var det något han verkligen var bra på så var det att få som han ville. Vilken envis unge <3

chrille_avsked

Gårdagen var ett bra avslut. Bohuslän visade sig från sin bästa sida med sol och värme. Efter båtturen ut på Ellösfjorden fikade vi på bryggan och svalkade oss med bad i havet. Underbart att få bada i saltvatten. När vi kom hem på kvällen åt vi krabbor och havskräftor som jag fått av pappa. Mums!

havskraftor

Jag kämpar med att ta mig igenom det värsta en förälder kan uppleva. Det går inte att beskriva hur ont det gör att mista sitt barn.

Jag befinner mig i ett töcken. Som om jag hade en glasbubbla på huvudet och inte kan ta mig ut. Dessa semesterdagar är fyllda av så mycket, men också stor sorg som bearbetas. Jag är ledsen och gråter hela tiden. Andra reagerar på att jag är mer ledsen nu. Men det är också för att jag inte behöver fokusera på jobb och praktiska ting, utan är ledig.

Sorg måste ha sin tid. Sorg måste få genomlidas. Jag är tacksam att jag har en familj som bär mig när jag inte orkar längre. Jag som orkat så länge. För att jag måste.

Jävla skitunge som skulle gå och dö.

Efit söndag 13 juli 2014

Ordningen är återställd. Jag är i Norge. Det är efit.

Prinsessan och jag är hos bästisen i Sponvika. Sommar, sol, bad, förtroliga samtal, mat, skratt och kärlek. Jag är lyckligt lottad som har så mycket kärlek och omsorg omkring mig. Att vara bland människor där det är okej att gråta och vara ledsen. Där man kan prata om döden på ett öppet och fint sätt. Där man kan prata om allt.

bild1
00-tiden
På grillfest hos Anne-Lee och  Bengt. En ljuvlig kväll har precis smugit över till natt. Vi pratar och skrattar och njuter av den fantastiska sommaren.

bild2
Bonusbild
De har en fantastisk utsikt. Även på natten. De nordiska sommarnätterna är magiska.

bild3
01-tiden
Dags för partyprinsessan att sova.

bild4
10-tiden
Efter en rejäl sovmorgon njuter jag av dagens första kopp kaffe.

bild5
Bonusbild
Lavendeln är så fin. Både vacker att se på och doftar härligt. Det bästa är dock att den håller myggen borta.

bild6
11-tiden
Iklädd veckans outfit ( bikini o solklänning okammad osminkad) äter jag frukost på verandan. Mjölfritt fröbröd med äggröra är en perfekt frukost.

bild7
12-tiden
Räknar dagar och kommer fram till att detta är efit nr 176 (har ju hoppat över en del) och i oktober är det 10-årsjubileum.

bild8
13-tiden
Henriette flätar Sara. Jag är mest trött.

bild9
14-tiden
Semesterfrisyr aka okammad.

bild10
15-tiden
Ut på tur, aldrig sur. Prinsessan vill shoppa, så därför drar vi till Sverige.

bild11
16-tiden
De andra besöker klädbutiker och jag försöker köpa frimärken. Det gick så där kan man säga.

bild12
17-tiden
De andra letar fortfarande efter kortbyxor och bikini och jag fönstershoppar i Siabutiken.

bild13
18-tiden
Nu har vi shoppat klart och kan äntligen åka hem. Jag är hungrig och lite kinkig, så jag trycker i mig en banan för att bli snäll.

bild14
19-tiden
Det kan vara bra att kolla pepparburken innan man häller på sin tallrik. Man kan få halva burken på sin sallad.
Det gick att skrapa bort det mesta.

bild15
20-tiden
Kaffe på maten i solen smakar utsökt.

bild16
21-tiden
Vi ser på film och jag försmäktar av värmen i tv-rummet. Tur att man kan gå ut i reklampausen och svalka sig 🙂

bild17
22-tiden
Alice visar mig receptet på det goda fröbrödet.

bild18
23-tiden
Klockan är över halv tolv och jag har precis tagit ett dopp i poolen. 24 grader i vattnet och drygt 20 i luften. Inomhus är det fortfarande bastu. 10 min senare ösregnar det.

Fler bilder följer under dagen, så kom gärna tillbaka!

Lämnar du ett spår i form av en kommentar blir jag glad. Alltid! Det är så trist med besökare som bara smyger förbi.

Saknad

Behovet av reflektion är större än jag trodde.

Dagarna är fyllda av till ytan ingenting, men inombords pågår hur mycket som helst. När jag minst anar det: ett ord, en fras i en bok, en scen i en film, en sång  får mig att brutalt inse vad som är sant: min son är död.

Christian finns inte längre och så fylls jag av sorg och gråter hämningslöst. Då är det skönt att vara ledig, gå hemma och göra ingenting. Själen måste få sörja och läka.

Det är tre månader sedan han dog och om två veckor ska vi strö hans aska i havet.

Han ville få sin aska strödd i havet.  Han älskade att vara i Ellös, så därför strör vi askan i Ellösfjorden, helt enligt hans vilja. Det känns helt rätt. Jag behöver ingen grav att gå till. Jag har hans foto och ett ljus bredvid hemma och jag tänker på honom varje dag.

Åh vad jag saknar dig Christian <3

Jävla unge som skulle gå och dö.

cc

Semester

En härlig midsommarhelg med familj och vänner är avklarad. Idag är första semesterdagen.

Dagen börjar med väckning 5.40. För jag hade naturligtvis glömt att stänga av larmet! Men kunde somna om och vakna vid 9 🙂

Solen skiner, men värmer lyser med sin frånvaro. Inte direkt en dag för sol och bad. Mer gräva i trädgården eller läsa i hammocken. Kärleken jobbar hela veckan, så jag är hemmafru nu 🙂

vi

Snart firar vi 1 år som sambor. Det var inte tänkt så från början. Vår plan var att bo där vi bodde, jobba och träffas på helger och ledigheter och flytta ihop när vi blev gamla.

Så åkte jag till Östergötland på semester. Hade packat för 2 veckor. Min semester pågår tydligen fortfarande, för jag är kvar.

Planer kan ändras och allt kan bli bättre.

För ett år sedan blev jag varslad om uppsägning, uppsagd och avpolletterad fortare än en grisblink. Det är inget jag sörjer idag. Tiden som chef gav massor av erfarenheter och insikter. En nyttig period i mitt liv.
Som arbetssökande spelade det inte så stor roll var jag bodde. Sökte tjänster och åkte hit och dit på intervjuer. Fick en kurs i projektledning av trygghetsrådet.

Så jag blev  östgöte. Sambo med den stora kärleken i ett rött hus på landet. Började jobba i Linköping.

Livet är en berg- och dalbana. Det här året har bjudit på riktigt svåra dalar.  Att ha någon att dela livet med gör att jag orkar. Jag får kraft och energi av kärleken från H. Vi boostar varandra.

Livet är härligt att leva. Även om det händer svåra saker.

Grattis älskling

Idag firar vi världens bästa man. Idag fyller min stora kärlek 45 år.

Livet med dig är underbart. Du är lätt att leva med. Du gör mig glad och pirrig. Du är trygg och omtänksam. Du får mig att skratta och gråta ( glädjetårar)
Du gör mig lugn och harmonisk, lycklig och tillfreds. Du är min älskare, vän, livskamrat och sambo. Vi ska leva tillsammans resten av livet. Du är den bästa man, sambo, pappa, son och vän som finns. Det är ingen som bryr sig så mycket om andra som du.

Grattis på födelsedagen älskade H<3

1169712_1492320134313677_1636530483_n

Hej bloggen

Hej bloggen hur mår du?

Mina besök hos dig blir allt mer sporadiska. Var fick jag all tid att blogga ifrån? Numera prioriterar jag sambolivet framför bloggarlivet. Irl är alltid bäst.

Jag hinner inte. Eller vad vet jag. Dygnets timmar fylls av jobb, familj och svennebananlivet.

Jag orkar inte. Även om jag formulerat inlägg i mitt huvud under dagen, så orkar jag inte sätta mig på kvällen framför datorn och jag gillar fortfarande inte att blogga i mobilen. Då är det lättare att göra inlägg på insta och fejsibocki.

Ja jag är lat.

Men jag kan inte kapa banden till min försummade blogg. Jag är en nostalgiker av rang och obotlig optimist, så jag hoppas och tror att lust, ork och vilja återkommer. Det fanns en tid i mitt liv då bloggen var min livlina, men jag har aldrig varit  bloggen. Bloggen och dessförinnan min hemsida är en del och en spegling av livet.

love

Dagens positiva

  • Känslan när någon inom sjukvården äntligen lyssnar på dottern.
  • Glädjen över att sonen trivs så bra på jobbet och är på aw med kollegorna.
  • Lyckan över att leva med en underbar människa som får mig att må bra och växa som människa.
  • Den goda maten jag lagade till kvällsmat.
  • De goda samtalen med sonen, dottern och Kärleken.

Jag duger som jag är

Jag behöver inte förändra mig för att passa in. Jag är älskad för den jag är, inte för vad jag åstadkommer eller hur jag ser ut.

Jag accepterar mina dåliga sidor och bejakar de goda. Det är en ständigt pågående process.

Jag har svårt för ekonomi. Jag har alltid haft svårt att säga nej och har lånat ut till andra fastän jag inte har råd. Det knyter sig i magen och jag skjuter ekonomi framför mig, eftersom räkningar framkallar ångest och ont i magen. Nu får jag  får hjälp med ekonomin, och det är skönt att våga blotta sina svagheter och ändå duga. Att ha någon att dela sina bekymmer med.
Jag väger mer än jag borde, men är  inte motiverad att sluta äta vetemjöl och socker. Däremot försöker jag träna mer. Och jag tycker om min mulliga kropp. När jag var smal hade jag ständiga komplex över att jag var tjock. Helt sjukt.
Jag kommer alltid känna skuld över att jag inte kunnat skydda mina barn tillräckligt mycket. Men jag vet att de tycker att jag var deras räddning när de var utsatta. Det stärker mig. Det är svårt att vara förälder och ännu svårare att vara ensamförälder. Man kan heller inte ersätta den andre föräldern som valt bort sina barn eller inte finns av andra anledningar. Även om man försöker. Barn behöver både en mamma och en pappa.

Jag är positiv och glad, omtänksam och stark. I den livskris som pågår nu har jag verkligen insett att jag är mentalt stark, även jag är ledsen och gråter varje dag, så är jag stark. Jag är bra på att se det vackra i vardagen och är en obotlig optimist som ser det goda i alla. Hellre  godtrogen än cynisk. Jag är bra på att leva här och nu och njuta av de små sakerna i tillvaron.

Jag duger som jag är.

Att leva med H är helt underbart. Det är så lätt att vara en del av en helhet. Vi bråkar inte, inga sura miner och skäll. Vi är goa och snälla mot varandra, ger varandra utrymme och har tillit. Jag har fortfarande svårt att förstå att det är sant ibland. Att jag förtjänar att ha det så bra. För jag har aldrig levt ihop med någon som är rak och bestämd, snäll och ödmjuk på samma gång. Någon som verkligen älskar mig och accepterar mig som den jag är. Som inte försöker få mig att bli någon annan.

Han slipar bort mina vassa kanter och jag är inte sur, arg och grinig längre. Han får mig att vilja vara en bättre människa. Han får mig att må bra och lockar fram mina goda sidor. När jag är ledsen tröstar han mig och han får mig att skratta varje dag.

Den här veckan är han i Norrland och jobbar och jag är gräsänka ända till på lördag. Men det får gå. Ibland är det bra att längta lite.

Livet går vidare

På något sätt går livet vidare. Sorgen finns där hela tiden, men glädjen är så stark att det går att ta sig igenom sorgen.

Jag gråter varje dag, av både glädje och sorg. Tänk att man kan gråta så många glädjetårar.

blom

Vi har tömt och städat ur hans lägenhet. Hämtat hans personliga saker på jobbet. Sorterat och slängt, bevarat och delat. Det är bra med avslut, men känns ändå så oåterkalleligt. Jag vill inte fatta att han inte finns i livet längre. Att jag aldrig får höra hans röst.

Jag har tillbringat några dagar hos min bror och hans familj. Härliga dagar mitt i allt jobbigt. En positiv effekt av tragedin är att vi kommit varandra närmare och bestämt att vi ska ha bättre kontakt.

blommor

Gång på gång inser jag att livet är snällt mot mig till slut. Trots att min älskade unge är död. Jag lever tillsammans med en fantastisk människa som får mig att känna mig både  älskad, trygg, snygg och smart. Självklarheter kan man tycka, men jag har andra erfarenheter av livet och relationer.

Att leva med en människa som är rak och ärlig, som visar ödmjukhet och respekt utan att vara mesig och som gör allt för att jag ska må bra, gör att jag strävar efter att vara en god människa och göra allt för att han ska må bra. Vardagen är  underbar  och det är en ynnest att få både somna och vakna tillsammans med sin älskade.

Ur balans

Livets ordning är helt ur balans.

Sorgen är obarmhärtig och nyckfull. Ena stunden är livet som vanligt: jag är glad och lycklig och skrattar. Så slår sanningen till och jag förlamas av sorg. Min son är död. Chrille finns inte längre. Tillvaron är en emotionell berg- och dalbana mellan himmel och helvete.

Om och om igen får jag höra att jag är så stark. Och jag undrar vad de menar. Jag är ju bara. Vet inte något annat. Så säger H till mig att det är okej att bryta ihop. Alice viskar i mitt öra att jag måste släppa ut sorgen, kan inte bara ta hand om alla andra. Och jag släpper loss och gråter. Gråter när jag minst anar det. Gråter när jag skrattar. Skrattar och gråter samtidigt.

Barn ska inte dö före sina föräldrar. Punkt.

10175992_10152348270065688_6378616425314153844_n

Christians begravning blev precis så vacker, ljus och fylld av glädje, minnen och kärlek som jag tror att Christian ville. Han pratade med oss i familjen om hur han ville att hans begravning skulle vara och vi har gjort allt för att uppfylla hans önskemål. Det blev ett vackert och glädjefyllt avsked. Och samtidigt en av de värsta dagarna i mitt liv. Men jag har en underbar familj och de finaste vännerna och vi stöttar varandra på bästa sätt.

Samtidigt exploderar naturen i värme, försommar och grönska. Vi klipper gräset, grillar, sitter ute på kvällarna och njuter av fåglarnas konsert. Livet föds på nytt.

10290706_10152348270005688_2486708541240659353_n

Min tröst är att Chrille har det bra nu. Han slipper smärta och ångest. Han har fått ro. Men jag längtar och saknar honom. Får aldrig mer höra hans röst.
Jävla unge! Du fattas mig!

Fuck cancer!

Det otänkbara har hänt

chrille

Min yngste son är död.

24 mars 2014 slutade vår älskade Christian att leva. 21 år gammal.

Sorgen är obeskrivlig. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn.

Du fattas oss älskade unge <3

Chrille 4 år

Vi kämpar med att hantera det obeskrivliga och otänkbara.

Vi gör vårt bästa för att leva vidare med sorgen i våra hjärtan.

Vi planerar begravning och försöker förstå att han inte finns i jordelivet längre.

Vi gråter och minns honom med humor och glädje.

Han finns inte längre. Han är i ljuset nu. Han slipper plågas av ångest och smärta.

Men 21-åringar ska inte dö.

Mitt i all obeskrivlig sorg är jag lycklig. Lycklig över min familj och den kärlek som finns. Alla vänner som visar sin omsorg. Lycklig över livet. Jag är tacksam att Chrille inte plågas mer, men saknaden är oändlig. Jag gråter av sorg. Jag gråter av glädje. Jag gråter.

Chrille och Camilla sommaren 2007