Blog Archives

Lonley but not alone

Ensam hemma.

Finaste dottern har åkt hem till Karlstad.

Kärleken och bonussonen har åkt till Teneriffa.

Jag är kvar hemma i ett rött hus på landet i novemberrusket.

Men jag sörjer inte, för jag ska jobba. Jobba som gymnasielärare. Det är ett privilegium att få jobba med härliga ungdomar. Jag avstår gärna från solsemester för att få jobba. Och jag har haft en helt underbar sommarsemester i år.

Jag förstod inte hur mycket jag saknade elever förrän jag började jobba som lärare igen. Visst, jag trivdes med jobbet som chef, det är både utmanande och stimulerande, men elever är elever ^^

Nu är jag gräsänka i 2 veckor.

Dagarna kommer att vara fyllda med jobb,  konferens och hotellvistelse och härlig fortbildning. Jag är  såå nöjd att jag fått möjligheten att arbeta i en sån kreativ miljö. På Real har man just det arbetssätt som jag gillar. I arbetslag. Ämnesöverskridande. I projekt. Traditionellt och nytt om vartannat. Efter behov. Man arbetar seriöst och med tydliga mål. För att inte tala om tydliga kvalitetskrav och uppföljning. Det gör att man står på tå och anstränger sig att göra sitt bästa.

Jag har förstått att jag har bott tillräckligt länge i Östergötland dessutom. Jag skrattar inte längre åt ”töntig” dialekt, utan funderar på från vilken del av landskapet just den dialekten kommer.

Men visst känns det konstigt att vara ensam hemma. Att sova ensam. Vara ensam.

Fast som Kärleken säger: det är bättre att vara ensam hemma i ett rött hus på landet där jag bor och åka till jobbet i Linköping än att vara ensam och arbetslös i en lägenhet i Vänersborg.

Det gäller att se det positiva i tillvaron.

Nu kan jag sova med öppet fönster, äta framför datorn och städa hur mycket jag vill och det är ingen som stökar till 🙂

Äntligen

Det är underbart att ha elever igen!

Åh vad jag har saknat elever.

Jag har gillat att jobba som chef, men elever är elever.

Första veckan med elever har börjat på bästa sätt.

Jag är hemma igen.

hemma

Efter alla år som singel och särbo är jag  lycklig sambo. Det är underbart att få dela vardag och helg med den jag älskar. Att somna och vakna tillsammans. Laga mat tillsammans. Sitta och samtala om dagens händelser på kvällen. Ta hand om varandra. Vara tillsammans.

Jag är hemma.

Fredagsmys

Jag är så lycklig.

Jag är lyckligt lottad. Både jobb, kärlek och familj. Ingetdera är självklarheter.

Jag studsar upp pigg och glad på morgonen.

Alltså fatta, jag är pigg kvart i 6 och är på gott humör!  Kärleken är trött som ett snöre, men det kan ju bero på att han är förkyld.

Det är underbart att leva tillsammans. Det är underbart att ha ett jobb att åka till.

Första veckan är avklarad och jag är såå nöjd. Underbart att jobba på en skola som är så proffsig och som sätter eleven i centrum på riktigt. Att man dessutom jobbar ämnesöverskridande och i projekt gör att jag verkligen känner mig hemma. Jag menar, man jobbar verkligen t i l l s a m m a n s och i arbetslag för att eleverna ska få ut så mycket som möjligt och ämnena krokar i varandra. Har nu planerat ett vetenskapsprojekt tillsammans för en klass där fysik, teknik, digitalt skapande, entreprenörskap och svenska samarbetar. Me like.

Jag är tacksam över alla positiva saker i mitt liv.
Jag är tacksam över prövningar som får mig att växa.
Jag är tacksam att jag har en fungerande kropp och att jag aldrig varit rökare.
Jag är tacksam över grå vardag. Tillsammans.

Idag är jag extra tacksam över att finaste dottern kommit till oss i ett rött hus på landet. Åh vad vi ska rå om henne<3

Livet är gott.

Avundsjuk

Jag är så avundsjuk.

För första gången i mitt liv har jag ingen skolavslutning att uppleva.

Barnen är vuxna.
Jag jobbar inte längre i skolan.

Och jag undrar om det går att smita in och ta del av glädjen  i en skola pyntad med blommor och fylld av förväntansfull glädje?

Höra barn sjunga och spela. Vuxna hålla tal och känna att halsen snörper ihop sig när vi sjunger  Den blomstertid nu kommer. Mitt i all glädjen brukar jag fälla några tårar. Alltid. Lyckliga studenter som firar att tiden i skolan äntligen är slut. Glädje och fest. Gemenskap och kalas.

Jag vill också gå på skolavslutning.

ps. Visst blev jag glad när mina gamla godingar ringde och lämnade ett meddelande på mobilsvaret häromnatten och undrade hur jag har det och uttryckte sin glädje över livet. Vilket gäng ni är! Favvoeleverna <3

Jag är lyckligt lottad som har haft så många underbara och härliga elever. Idag har jag privilegiet att arbeta tillsammans med några. Det kallar jag bonus.

cogito ergo sum

Det är inte lätt att vara människa ibland. Att duga som den man är. Att känna sig tillräcklig.

Man blir sårad av andra människor. Marken rämnar och det gör ont. Det finns ingen som förblir skyddad från att bli sårad av andra. Då får man leva isolerad utan några relationer alls.

Det är jobbigt att se människor man älskar bli sårade och må dåligt. Det enda jag kan göra är att stötta och visa omsorg. Man kan inte ta bort smärtan, men man kan visa att man ser den och förstår den och att det blir bättre. För jag har varit med om samma sak och vet att det blir bättre.

Jag blir så imponerad och stolt när en ung människa har bättre insikt och självkänsla än många äldre vuxna har. När h*n inte accepterar att bli behandlad som skit bara för att behålla en relation. Att det finns en insikt om att självrespekt är viktigare än rädslan för ensamhet.

Jag blir stolt när jag lyckats plantera mod och styrka i en människa. Min drivkraft som förälder och lärare har varit och  är att ge inre styrka och tro på sig själv. Med tro på sig själv och att allt är möjligt kommer man långt. Allt som jag inte hade i min ungdom. Rädd och osäker med ett jäkla självförtroende och minimal självkänsla.

Man måste få känna att man duger som man är. Inte bara få feed back för vad man presterar.

När jag fick massage hos terapeuten idag tyckte jag att hon var snäll mot mig. Men sen tog hon i. Satan vad ont det gjorde. Så frågade hon mig om prestationsångest.

Jag for direkt tillbaka till den värsta perioden i mitt liv. Gymnasietiden på Agneberg.

Prestationsångest de lux.

I större delen av mitt liv har prestationsångest varit min följeslagare. Jag har hittat sätt att hålla den stången och att bearbeta, men helt har monstret inte försvunnit.

Så när terapeuten erbjuder behandling för att ta itu med prestationsångest så säger jag bara: Ja tack!

Den största resan är den inre och jag blir så stolt när jag ser unga människor med insikt och vilja att utvecklas.

Jag vågar också sträcka lite på mig för att jag vågar utvecklas och ta itu med mina svagheter.

Jag tänker.

Cogito ergo sum.

 

Morgontankar

Häromdagen fick jag frågan varför jag bloggar av en person som jag känner i andra sammanhang än nätet och som aldrig läst min blogg.

Jag svarade kort att jag alltid skrivit dagbok och att jag bloggat/ skrivit nätdagbok så länge jag hängt på nätet. Skapade min första hemsida 1998.

En annan orsak är naturligtvis att bli sedd och få bekräftelse. Jag har skrivit om det tidigare.

Så får jag ett brev från en ung människa som jag vet har det tufft med sjukdom. En ung människa som kämpar med svåra utmaningar. När jag läste orden blev jag berörd och tacksam att mina erfarenheter och tankar kan hjälpa andra.

”ville bara kika in och säga vilken underbar blogg du har, du är alltid så positiv och det ger inspiration faktiskt!
är också en väldigt positiv människa i grund och botten, även om livet inte alltid är enkelt. men fortsätt med ditt positiva tänkande och dela med dig av det, det smittar av sig!”

 

Även om jag inte arbetar som lärare längre så har jag inte slutat bry mig om ungdomar. De behöver människor som ser dem och bryr sig om dem. Mitt rättesnöre som lärare var alltid att se eleverna, var och en, och visa engagemang. Passion för att ge ungdomar tro på sig själva och mod att utvecklas.

Jag har känt mig begränsad av att inte kunna skriva lika fritt som jag gjort tidigare. Men det är ett medvetet val. Fast  jag har fortfarande åsikter om det mesta, även om jag inte ventilerar mina politiska tankar högt och lågt.

Men jag avskyr fortfarande skolpolitiken som Björklunds står för. Jag hatar särskrivning och är fördomsfull om reality-tv. Och jag blir provocerad av prat om medborgarlön.

Jag försöker att förmedla mina tankar och erfarenheter av livet i stället. En av de viktigaste sakerna är att gilla sig själv och våga se sig själv med andras ögon. Våga ändra perspektiv.

Eftersom det är söndagmorgon hemma i Lilla Paris sitter jag i sängen med Mac i knät. Frukosten står på  nattduksbordet och ur webbradion strömmar Mannheimer & Tengby. Varför ändra på ett vinnande koncept liksom.

Men jag var uppe med tuppen för att tvätta. Självvalt, men man kan lugnt säga att det var en stor sandlåda i ögonen vid 7-tiden 🙂

Kom ihåg att se dig själv i spegeln och möt din egen blick och säg att du är bra! Varje dag.

Ha en fin söndag mina gullvippor <3

Stolt

Skolfröken i mig kommer nog aldrig försvinna.

Att se sina forna elever växa upp, förkovra sig och visa framfötterna är en fröjd.

Att se dem anta nya uppgifter och utmaningar och framför allt ta ansvar är helt fantastiskt att ta del av.

Jag är stolt.

Beröm

Jag har funderat en hel del kring utbildning. Ni som känner mig vet att jag brinner för utbildning och tycker att det är viktigt.

Mina 11 år som lärare på gymnasiet är en en av de bästa perioderna i mitt liv. Då min utbildning inte är godkänd enligt de nya kraven för lärarlegitimation var mitt val att plugga flera år till för att få denna. Eller läsa till yrkeslärare. Men så blev jag erbjuden mitt nuvarande jobb och jag har inte ångrat mig en sekund. Det är kreativt, dynamiskt och utvecklande.

Jag har fortfarande kontakt med mina gamla elever. Jag är t o m chef för några och det är en fröjd att följa ungdomarna liv och utveckling.

Eftersom jag inte hade en gymnasielärarexamen blev min kompetens ifrågasatt från olika håll. Ja, även från kollegor, men jag strävade på för att jag brann för entreprenörskap och att ge ungdomar en chans att tro på sig själva och en kunskapsbas för livet efter gymnasiet.

Så får jag ett brev av en av mina gamla elever och jag blir helt mållös.

Hej Camilla. Jag skulle vilja tacka dig för ditt enorma engagemang under de tre åren jag gick på Dahlstiernska Gymnasiet. Tiden innan jag studerade på gymnasiet låg mitt intresse runt bilar och tjejer, men ni har visat mig så mycket mer. Mitt livs största förändring gjorde jag under det sista året i Mellerud då vi fick testa på UF-Företagandet. Det fick mig att tänka om. Entreprenörskap är ett fint ord men också mer än så nämligen en livsstil.

…….

Vad vill jag med allt det här? Jo, efter en betänkestund kommer jag fram till att det är du Camilla som ligger till grund bakom allt jag hittills fått varit med om knappt ett halvår efter studenten på Dahlstiernska Gymnasiet i Mellerud. Det var ditt engagemang och driv som fick in mig på det här spåret till entreprenörskap. För bara två år sedan var jag inte alls den person jag är idag. Mitt mål då var att få ett bra välavlönat ingenjörsjobb i framtiden. Men nu tänker jag längre än så. Jag vill och kan välja ett flertal vägar inom marknadsföring, företagande och ingenjörsarkitekturen. Jag känner att jag vill göra en global samhällsnytta, kunna skapa jobb och forska inom miljö. Det är mitt nya mål i livet och du inspirerat mig till nya höjder.
Jag är så stolt över att få ha haft dig som lärare och mentor i tre års tid i Mellerud. Jag och vi (kan jag säga) har aldrig tidigare haft en så pass närhet, relation med en lärare innan. Du är en inspiration för andra och du har kraften att påverka.

Detta är ett meddelande till dig som TACK för att du gett mig en fantastisk möjlighet att kunna nå mina drömmar.
TACK CAMILLA!

Med så intresserade och engagerade ungdomar är det inte svårt att lyckas som lärare.

Kunskap, engagemang och att göra skillnad är varför jag tyckte om att arbeta som lärare. Att se ungdomar växa och ta ansvar.

Nu är det min dotter som tar över lärargärningen i familjen. De barn som får henne som fröken har tur. För hon är just en sån person som gör skillnad, har ett stort engagemang och hon tycker om barn. Det är också viktigt.

Att jobba som lärare är krävande och många gånger otacksamt.
Att få sånt beröm är värt varenda dag med hårt arbete.

Student III

Jag håller fortfarande på att smälta alla positiva omdömen och kärleksfulla handlingar av numera fd. elever, föräldrar och anhöriga. Så många fina ord.

Visst brukar man som mentor/klassföreståndare bli avtackad, men i år är jag helt överväldigad.

De känner mig ganska väl. Blommor, vin och senaste utgåvan av SAOL samt ett platt paket. Vad kan det vara?


Men oj! Jag blir alldeles mållös…

En fantastisk fin tavla av mig målad av duktiga Eva Landin!

Så otroligt fin! Här kan du se tavlan i större format.

Som om detta inte var nog fick jag även en tvättboll och finaste orden av Matilda och Alexandra, som jag stöttat och peppat under deras UF-år.

TUSEN TACK TILL ALLA FÖR PRESENTER BLOMMOR OCH FINA ORD!

<3

 

Foto: Anna Gerdén

Student II

Ont i fötterna
Hes
Trött
Vemodig, men ändå uppfylld av glädje.

Det har verkligen varit dagens signum: glädje.

Dagen började med champagnefrukost med mina godingar.
Mest frukost och lite champagne samt kaffe och glass 🙂
Herregud vad vi åt!

Strålande solsken och humöret på topp. Finklädda studenter med mössorna på.

Fotografering

Traditionsenlig studentlunch.
Festligt och högtidligt. Ännu mera mat. Musik. Tal. Stipendier och betygsutdelning.

Jag höll mitt tal till studenterna. Om än lite censurerat. Man får tydligen inte säga att ungdomarna ska vara rädda om sig och använda kondom. Då kan högt uppsatta ta illa upp. Ordet kondom är tydligen farligt. Kondom. Kondom. Kondom.

Eller så vill man att det föds fler invånare och därför uppmanar till oskyddat sex.

Jag hoppade över rådet om att vara rädd om sig och använda kondom. För ungdomarnas skull. Det var ju deras dag. Ta strid mot dumhet kan jag göra på annat sätt.

 

Fina skötsamma studenter. Sprudlande av glädje.

Jag är så stolt över dessa fina ungdomar.

Utspring och parad genom köpingen. Uppvaktning av familj och vänner med blommor och presenter runt halsen.

Sen var det dags att åka flak.

På landet åker man typ hövagn bakom en traktor.

Och fröken fick åka med. Sista gången.

Jag har fällt en och annan tår , men mest har jag blivit stolt och glad.

Stolt över fina ungdomar som belönats med stipendier.

Glad över alla berömmande ord från föräldrar och anhöriga.

Så fint beröm jag har  fått. Jag blev mållös över alla ord.

Det mest oväntade var nog från kommunalrådet som kallade mig modig.

 

Nu sitter jag på tåget till Göteborg och försöker smälta alla intryck.

Jag hoppas att ni mår bra mina gullvippor <3

ps, Tusen, tusen tack för den fantastiskt fina tavlan <3