Blog Archives

Efit söndag 18 maj 2014

Det har gått 8 veckor sedan livet förändrades så tvärt. 8 veckor har passerat sedan vår älskade Chrille dog. Livet börjar anpassa sig till någon slags normaltillvaro, även om sorgen och saknaden inte kommer att försvinna. Varje dag blir jag påmind om honom. En doft, musik, ett minne, en tanke. Jag gråter och saknar honom, men det är lättare att leva med vetskapen att han är borta.

Det här är min första Efit sedan ”ungen” blev en ängel.

Min dator och min iPhone kunde inte komma överens igår, så därför kommer det här inlägget först idag. Dessutom glömde jag bort att fota emellanåt, så det är inte riktigt Ett Foto I Timmen 🙂

bild1
08-tiden
God morgon världen!

bild2
09-tiden
Mannen är utslagen av migrän och jag dricker dagens första kopp te.

bild3
10-tiden
Tittar på veckans avsnitt av Greys.

bild4
11-tiden
Mannen har släpat sig upp och vi äter lite brunch. Stackare, migrän är inte kul.

bild5
12-tiden
Känner mig tvingad att utnyttja det fina vädret och låter solen smeka min vita lekamen.

bild6
13-tiden
Solen har gått i moln och jag kan sitta i min hängstol på verandan och läsa i stället. Mycket härligare än att sitta i solen 🙂

bild7
14-tiden
Häggen doftar underbart.

bild9
Syrenerna börjar slå ut. De är så ljuvliga.

bild8
Mellan hägg och syrén har vi äppelblom. Jag älskar den här tiden på året!

bild10
15-tiden
Idag blir det soppa till mat. Fisksoppa. Mums.

bild11
16-tiden
Så kan man ligga i sängen och läsa samtidigt som fåglarna har konsert ute.

17-tiden glömde jag.

bild12
18-tiden
På väg in till stan i regnet.

bild13
19-tiden
Dags för kvällsmat: tunnbröd m Kalixrom, rödlök och creme fraiche smakar lika gott i dag.

20-tiden blev ej förevigat idag.

bild14
21-tiden
Mannen och bonussonen tittar på Partaj, så då kollar jag på Bletchley Circle på svtplay i sängen. Helt klart det bästa valet. Sen blev det god natt.

Och som vanligt blir jag glad när du lämnar en kommentar. Tack :)

Livet går vidare

På något sätt går livet vidare. Sorgen finns där hela tiden, men glädjen är så stark att det går att ta sig igenom sorgen.

Jag gråter varje dag, av både glädje och sorg. Tänk att man kan gråta så många glädjetårar.

blom

Vi har tömt och städat ur hans lägenhet. Hämtat hans personliga saker på jobbet. Sorterat och slängt, bevarat och delat. Det är bra med avslut, men känns ändå så oåterkalleligt. Jag vill inte fatta att han inte finns i livet längre. Att jag aldrig får höra hans röst.

Jag har tillbringat några dagar hos min bror och hans familj. Härliga dagar mitt i allt jobbigt. En positiv effekt av tragedin är att vi kommit varandra närmare och bestämt att vi ska ha bättre kontakt.

blommor

Gång på gång inser jag att livet är snällt mot mig till slut. Trots att min älskade unge är död. Jag lever tillsammans med en fantastisk människa som får mig att känna mig både  älskad, trygg, snygg och smart. Självklarheter kan man tycka, men jag har andra erfarenheter av livet och relationer.

Att leva med en människa som är rak och ärlig, som visar ödmjukhet och respekt utan att vara mesig och som gör allt för att jag ska må bra, gör att jag strävar efter att vara en god människa och göra allt för att han ska må bra. Vardagen är  underbar  och det är en ynnest att få både somna och vakna tillsammans med sin älskade.

Ur balans

Livets ordning är helt ur balans.

Sorgen är obarmhärtig och nyckfull. Ena stunden är livet som vanligt: jag är glad och lycklig och skrattar. Så slår sanningen till och jag förlamas av sorg. Min son är död. Chrille finns inte längre. Tillvaron är en emotionell berg- och dalbana mellan himmel och helvete.

Om och om igen får jag höra att jag är så stark. Och jag undrar vad de menar. Jag är ju bara. Vet inte något annat. Så säger H till mig att det är okej att bryta ihop. Alice viskar i mitt öra att jag måste släppa ut sorgen, kan inte bara ta hand om alla andra. Och jag släpper loss och gråter. Gråter när jag minst anar det. Gråter när jag skrattar. Skrattar och gråter samtidigt.

Barn ska inte dö före sina föräldrar. Punkt.

10175992_10152348270065688_6378616425314153844_n

Christians begravning blev precis så vacker, ljus och fylld av glädje, minnen och kärlek som jag tror att Christian ville. Han pratade med oss i familjen om hur han ville att hans begravning skulle vara och vi har gjort allt för att uppfylla hans önskemål. Det blev ett vackert och glädjefyllt avsked. Och samtidigt en av de värsta dagarna i mitt liv. Men jag har en underbar familj och de finaste vännerna och vi stöttar varandra på bästa sätt.

Samtidigt exploderar naturen i värme, försommar och grönska. Vi klipper gräset, grillar, sitter ute på kvällarna och njuter av fåglarnas konsert. Livet föds på nytt.

10290706_10152348270005688_2486708541240659353_n

Min tröst är att Chrille har det bra nu. Han slipper smärta och ångest. Han har fått ro. Men jag längtar och saknar honom. Får aldrig mer höra hans röst.
Jävla unge! Du fattas mig!

Fuck cancer!

Jag saknar dig

3 veckor har gått sedan vi hittade dig. Det är fortfarande helt obegripligt att du är död. Förnuftsmässigt vet jag. Jag har sett och hållit om din döda kropp, men hjärtat kan och vill inte förstå.

Man ska inte begrava sina barn. Det är fel ordning. Men jag vet att du inte lider  längre. Du är fri från sjukdom, värk och oro. Jag håller ihop, för det finns inget alternativ. Jag har två andra ungar att ta hand om och det är så mycket praktiskt med att planera din begravning, tömma din bostad och ta hand om dödsboet. Men fatta hur mycket som ska göras. Inte blir det bättre av att din pappa, som du inte ville ha någon kontakt alls med, helt plötsligt har rätt att tycka och tänka om allting.  Livet är jävligt orättvist ibland.

Det är många som visar sin omsorg och sympati. Som vågar bry sig och som tröstar. Människor som jag enbart känner ytligt är så snälla, men så är det människor jag trodde var vänner som inte hör av sig alls. Men vad är det man säger: i krisen prövas vännen. många säger att de inte vet vad de ska säga eller skriva. Det räcker med en kram eller att man vet vad som hänt och att man bryr sig. Det är inte vad man gör som är det viktiga, utan att man gör.

Fast helst vill jag bara krypa under täcket och glömma omvärlden och inte känna denna enorma sorg och saknad. Hjärtat är tomt. Min unge finns inte längre. Jäkla skitunge.

Jag saknar dig <3

Det otänkbara har hänt

chrille

Min yngste son är död.

24 mars 2014 slutade vår älskade Christian att leva. 21 år gammal.

Sorgen är obeskrivlig. Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn.

Du fattas oss älskade unge <3

Chrille 4 år

Vi kämpar med att hantera det obeskrivliga och otänkbara.

Vi gör vårt bästa för att leva vidare med sorgen i våra hjärtan.

Vi planerar begravning och försöker förstå att han inte finns i jordelivet längre.

Vi gråter och minns honom med humor och glädje.

Han finns inte längre. Han är i ljuset nu. Han slipper plågas av ångest och smärta.

Men 21-åringar ska inte dö.

Mitt i all obeskrivlig sorg är jag lycklig. Lycklig över min familj och den kärlek som finns. Alla vänner som visar sin omsorg. Lycklig över livet. Jag är tacksam att Chrille inte plågas mer, men saknaden är oändlig. Jag gråter av sorg. Jag gråter av glädje. Jag gråter.

Chrille och Camilla sommaren 2007

På visit i stan

Mina möbler kände igen mig. Det var liv i mina blommor. Men åh så ensamt det är att sova. Jag är beroende av att H sover bredvid mig. Men några nätter ska jag väl överleva 🙂

Bostaden där mitt namn står på dörren känns dock inte som hemma längre. Hemma är ett rött hus på landet. Och hur står man ut med alla ljud i stan? Skrikiga ungar, bullrande bilar, gapiga grannar. Jag har verkligen vant mig vid lugnet på landet och mår bra av det. Mitt humör har blivit jämnare, jag är mer harmonisk och jag svär inte lika mycket längre.

Idag börjar jag en kurs i projektledning.  Tack vare trygghetsrådet. Skönt att få något vettigt att ägna sig åt. Självkänslan behöver boostas.  När man är arbetssökande är det mycket berg- och dalbana. Ena stunden är man på topp för att sen brutalt göra en djupdykning i träsket fyllt av känslor av att vara bortkastad och värdelös.

Det är i dessa stunder jag bryter ihop ett kort ögonblick och sedan hämtar kraft i det viktiga i livet: kärlek, familj och vänner. H är det bästa stöd man kan ha.

Även om jag blivit bortvald av min arbetsgivare så är jag både kunnig, komptent och bra på mitt jobb.

God morgon mina gullvippor <3

Ta vara på livet

Ibland händer det saker i verkligheten som inte  ventileras offentligt.
Ibland händer det saker som är jobbiga att hantera.
Ibland händer det saker som gör ont i själen.
Ibland händer det saker.

Jag är tacksam att jag är stark och att jag har någon som ger mig styrka när jag känner mig svag.

Ibland är livet skört.

Ta vara på livet och de du älskar.

noproblems

Lyckligt lottad

Jag är lyckligt lottad.

Jag har en familj att älska.

Jag har en man som älskar mig.

Jag har utbildning, kunskap och kompetens som har givit mig ett utmanande och stimulerande jobb.

Jag har en lön att leva på, inte bara överleva längre.

Jag är hyfsat pigg och frisk.

Jag har en positiv livssyn.

Jag är nyfiken och vetgirig.

Jag har inre harmoni och gillar mig själv, även de sämre sidorna, för det är helheten som gör mig till mig.

Men utan svårigheter, problem, misstag och all möjlig skit hade jag aldrig blivit den jag är.

Livet är inte bara lycka och glädje. Livet är inte bara elände och svårigheter. Det gäller att hitta balansen. Att dra lärdom av svårigheterna och njuta av glädjen.

Det finns en stor styrka i kärlek. Den bär när allt annat brister.

Tack vare kärleken till mina barn finns jag här, stark och lycklig idag.

Jag är tacksam för varje dag. För allt jag får lära mig och för människorna i mitt liv.

Jag är lyckligt lottad.

Att vara publik

Får man vara nöjd och tillfreds med livet?

Vara positiv och glad utan att det sticker i ögonen på andra?

När jag är glad över att ha råd med saker efter många år med dålig ekonomi (prova att försörja 4 personer på en medioker lön) betraktas det som skryt.

När jag har hittat inre harmoni och är både glad och stolt får jag höra att det är inte sant. Du låtsas bara vara lycklig.

När jag däremot varit olycklig, fylld av smärta och sorg och kravlat på verklighetens bittra botten, då har jag fått massvis med respons.

Varför är det så svårt att ta till sig när någon är nöjd och mår bra?

Min blogg är inte vad den varit tidigare.

Jag är inte lika självutlämnande.

Inte lika frispråkig.

Det har flera orsaker, både jobb och hänsyn till mina närstående, men även att jag ändrat min gräns mellan personlig och privat.

Reflekterat utifrån ålder och erfarenhet. Är inte lik aningslös.

Jag skriver mest för min egen skull. Min dagbok är tillgänglig för andra och jag blir bekräftad genom kommentarer och mejl. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 13 år och jag skriver varje dag. Fortfarande. Men bloggen är inte hela dagboken. Allt är inte publikt.

Dagens samhälle är publikt. Vi delar våra liv med kända och okända på ett sätt som var otänkbart när jag växte upp. Gränser har suddats ut. Det finns mycket bra med det publika rummet.

Genom bloggen har jag fått vänner för livet.

Genom bloggen träffade jag den stora kärleken 2010.

Genom bloggen har jag fått tröst och omsorg.

Genom bloggen har jag kunnat dela min glädje över livets händelser.

Bloggen är en del av mig, men jag är inte bloggen.

Även om antalet besökare är stabilt, så har antalet kommentarer minskat. Men det hör till. Jag sticker inte ut hakan, är inte så kontroversiell och jag orkar eller hinner inte skriva femtielva inlägg om dagen. Jag bloggar inte för att få massvis med besökare och kommentarer, även om det är roligt med respons.

Jag är en helt vanlig människa som älskar språk och ord. För mig är det naturligt att kommunicera och debattera, reflektera och argumentera. Jag är en verbal person.

Jag har en äkta kärleksrelation med html och de möjligheter webben ger.

Jag älskar kommunikation och de vidgade vyer som webben ger.

Och när jag tänker på tjejen som knåpade ihop sin första hemsida sommaren 1998 och den hon är idag är det en hisnande resa hon har gjort.

Det publika rummet har hjälpt mig att växa upp.

Dissad

Jag har nog aldrig blivit så dissad i hela mitt liv som jag blivit senaste veckan.

För visst är det enklast att radera någon ur sitt liv när det blir jobbigt.

Även om jag är stark så är jag ändå en människa med känslor.

Men det verkar man inte vilja se.

Det gäller att se ljusglimtarna i tillvaron som den obotliga optimisten säger.

Tur att det finns andra människor som älskar mig.

Även om det gör ont så står jag stadigt på jorden och livet går helt klart vidare.

Hoppas du hittar vad du söker efter.