Julnatt i vemod
Det har varit en fin julafton. Exmaken har varit här och firat jul med oss, till barnens stora glädje. Julefrid och trevlig samvaro. Mina underbara ungar gör livet värt att leva. På kvällen har ungarna och jag spelat spel, moffat i oss godis, pratat och skrattat. Som vanligt har vi pratat i munnen på varandra, tramsat och tjafsat =) Trötta och slitna intog vi sen horisontalläge i soffan med Tomten är far till alla barnen.
Men hela dagen har jag kämpat med en klump i halsen. En klump av återhållen gråt.
I mitt hjärta finns ett stort djup av vemod.
Gång på gång kommer jag på mig själv att tänka på H och längta efter honom.
Jag vill inte längta och sakna!
Jag vill att han drar dit pepparn växer och mår bajs!
Att han inte älskar mig och har valt en annan har jag accepterat, men jag har svårt att acceptera att jag blev så avpolletterad som jag blev.
Det enda jag begär är att få ett sista samtal öga mot öga för att få ett avslut så att jag kan gå vidare och kunna må bra.
Men det var kanske för mycket begärt?
Är man inte feg om man gör slut i telefon och sedan säger att jag är ledsen om jag sårade dig, det var inte min mening, men mitt hjärta tillhör en annan och jag kan inte hjälpa dig i din smärta. Tack för mig. Jag vill inte veta av dig mer liksom.
Är inte det fegt av en vuxen människa?
Jag känner mig så värdelös som inte förtjänar något bra. Min självkänsla är minimerad.
Varför skulle du ragga på mig om du inte var klar med ditt förra förhållande?
Det hade varit bättre om du aldrig dykt upp i mitt liv.
Då hade jag varit betydligt lyckligare idag.
Tack för den julklappen liksom.
Senaste kommentar