Ikväll är jag lite låg.
Mest för att jag känner mig ensam.
Det hjälper inte att jag har haft en toppendag på jobbet.
Världens goaste elever och kollegor. Massor av skratt och gemenskap.
Det ekat tomt hemma.
Jag har ingen att höra ihop med längre.
Jag är bara ensam. Katterna kan inte riktigt kompensera den känslan.
Jag jobbar på att hitta tillbaka till den lyckliga människa jag var före H.
Ibland är det svårt att hitta rätta vägen.
Häromdagen presenterades Pisarapporten.
Det är en internationell undersökning som jämför olika länders skolor.
Den kan du läsa här hos skolverket.
Man kan bli upprörd över försämrad läsförmåga hos svenska 15-åringar och att Sverige halkat efter andra länder ännu mer.
Eller har andra förbättrat sig?
Det som jag finner anmärkningsvärt är att likvärdigheten har försämrats i Sverige.
Klyftorna mellan hög-och lågpresterande elever har ökat. Den socioekonomiska bakgrunden har fått större betydelse. Vi har fått en segregerad skola i allt större utsträckning.
Den svenska skolan ger inte elever, i behov av stöd, det stöd de behöver.
Tacka sjutton för det!
Var finns resurserna?
Pengarna till skolan dras in. Rektorerna sliter sitt hår med att få budget att gå ihop. Allt extra stöd till elever finns inte budgeterat från början. Så även om viljan finns, saknas resurserna på många håll. Det är svårt när uppdragsgivare (staten) och huvudman/arbetsgivare (kommunerna) inte är den samma. Staten påbjuder och kommunpolitiker anslår medel.
För övrigt kan du läsa en intressant analys här.
Mina rädslor
Sjukdom, död och olycka så klart.
Att barnen ska drabbas av hemskheter.
Jag är rädd för att dö ensam och övergiven.
Jag är rädd för konflikter.
Att jag inte kan få ordning på mitt liv.
Jag är rädd för att be om hjälp, fastän jag behöver det.
Men en speciell rädsla som jag bär inom mig är en känsla av att avslöjas som en bluff.
Att jag inte är en trevlig, snäll och kompetent människa.
// Jag är så högmodig att jag betraktar mig som trevlig, snäll och kompetent.
Utan dum, elak och okunnig.
Just att betraktas som okunnig kan jag härleda till min prestationsångest, som präglade mig under hela skoltiden.
Jag vet att det är en löjlig känsla och att många bär på något liknande.
Men ibland är jag livrädd för att det skulle visa sig att jag är ett fult, elakt troll och inte en glad och snäll tjej.
Hur normalt är det liksom?
Senaste kommentar