Ensam
Christina skriver så naket och ärligt om att vara ensam med ansvar. Jag vill bara sträcka ut min famn och hålla om. Erbjuda en axel när det är hopplöst och tröstlöst.
Precis som Christina har jag varit ensam med ansvar för familj och tre barn sedan ett antal år tillbaka. De senaste 6 åren har jag haft enskild vårdnad och varit ansvarig 24/7.
Jag har ändå haft axlar att luta mig mot och famnar att gråta ut i. Inte en person, utan flera, vid olika tillfällen och situationer. När det var som tuffast med strulande tonåringar, ångest och bup var det en befrielse att kunna vända mig till kollega J som lyssnade, tröstade och ärligt gav mig råd. Det har varit så många gånger jag fått stöd och styrka av vänner på jobbet. Det är en av de bästa sakerna med bra kollegor: att dela med och- motgång med varandra.
Bästaste vännen har funnits till hands i med- och motgång. Det geografiska avståndet har gjort att vi har fått kommunicera via det skrivna ordet.
Genom bloggen och hos vänner och kollegor har jag visat mig liten och svag. Gråtit och bett om tröst. Genom att utlämna mig har jag fått stöd och ork att kämpa vidare.
Jag tror att vi måste våga visa vår svaghet för att få styrka.
Många gånger känner jag mig fruktansvärt ensam och tycker att det suger att vara helt ensam med föräldraansvar.
Men genom att visa min svaghet har jag fått stöd och styrka hos andra.
Även om jag är ensam så är jag inte ensam.
Senaste kommentar