Blog Archives

Bonusbarn, kratta löv och fika

Så har ännu en vecka passerat. Stillsam vardag på ytan, men ändå fylld av meningsfull samvaro. Jag älskar verkligen familjelivet.

När mina barn var tonåringar jobbade jag heltid och pluggade på deltid för att försörja oss. Varje dag åkte jag till jobbet innan de gick upp och var den som kom hem sist. De tvingades sköta mycket själva, på både gott och ont.
Nu är ungarna vuxna. Båda har jobb och trivs med tillvaron.

Tack vare att jag har fått bonusbarn kan jag vara en sån förälder jag önskade vara. Jag väcker på morgonen, fixar frukost och vi sitter tillsammans i lugn och ro och äter. På eftermiddagen finns jag hemma och kan prata om skoldagen och livet, hjälpa till med läxor och bara finnas till hands. Det är en ynnest jag är tacksam över. Bonusbarn är en gåva.

Det är ju inte så att jag vill gå hemma hela dagarna, men nu är jag arbetslös och då gäller det att göra det bästa av situationen. Jag sköter om hem och familj och trivs med min hemmafrutillvaro. Jag som hade klättrat på väggarna för några år sedan av att inte ha ett jobb som definierade mig och som gav mig meningsfullhet i tillvaron.Nu vet jag mitt egenvärde.  Livet förändras.

Jag söker jobb och funderar på att studera lite till. Frågan är vad jag vill bli när jag blir stor?

lov

Veckan som gick

Toppen:
*Familjen
*Min man (pojkvän säger dottern syrligt, eftersom vi inte är gifta, men man kallar inte en 45-åring pojkvän) jag blir mer kär i dig för varje dag. Du är en fantastisk människa som är full av omtanke och omsorg om andra. Din kärlek gör mig till en bättre människa.
*Livet på landet. Lugnet är som balsam för själen.

Botten:
*Musjävlarna som knaprar på vårt hus och håller oss vakna på nätterna.
*Regn och rusk. Jag GILLAR INTE höst. punkt.
*Oavsett vilket håll jag cyklar på så är det motvind. Nackdelen med att bo mitt på slätten.

Det trodde jag aldrig om mig själv:
*Jag ser på Bonde söker fru och gillar det.

Tiden går

Idag har det gått 6 månader.

6 månader sedan livet förändrades på det där sättet som alla föräldrar fruktar och som man inte tror händer ändå.

Mitt barn dog.

Christian fick bara leva i 21 år.

bild15

Sorgen finns med mig hela tiden, men den är hanterbar och går att leva med. Det finns dagar när jag inte gråter alls numera.  De dåliga dagarna när jag bara vill ligga i sängen och glömma omvärlden kommer allt fler sällan. Jag har varit nere på botten och vänt. Även om jag sett honom och hållit om hans döda kropp är det ibland ändå så obegripligt. Det hugger till i mig när jag tittar på bilder av honom: min lilla pojke finns inte i jordelivet. Jag får aldrig mer höra hans röst. Tjata på honom. Skratta med honom. Sjunga med honom. Leva med honom.

Ibland måste jag skriva att han är död och se orden framför mig för att acceptera att han är död. Det är bra att jag fått se honom död och hållit om honom. Jag vet att han inte lever. Jag har känt hans kalla kropp.

Smärtan är obeskrivlig. Som någon sa: man förstår först när man själv varit med om att förlora ett barn. Även om han var vuxen, så var han ändå mitt barn.

Den första tiden var som ett töcken, men ändå glasklar. Jag höll ihop och tog hand om allt praktiskt och var fullt fokuserad på att begravningen skulle bli som Chrille önskade. Han hade planerat för sin begravning. Han hade pratat med oss om hur han ville ha det. Men det bästa var att han hade fyllt i Vita arkivet, så där fanns hans vilja i skrift. Det hjälpte oss i flera frågor, bla om kremering och askans spridning.
Alla borde fylla i Vita arkivet, oavsett om man är 21, 48 eller 75. För det är ett stöd för efterlevande. Det är en hjälp om de efterlevande ha olika viljor. Det är så mycket man ska förhålla sig till och man blir helt förvirrad av allt som ska beslutas om. Vi hade ett fantastiskt stöd av begravningsentreprenörer och präst. Ett stort tack till May, Lennart och Katarina. Men det största stödet har jag i min underbare sambo, min stora kärlek, mannen i mitt liv H.

Saknaden är enorm. Men på något sätt går livet vidare. Tiden läker inte, men den dämpar smärtan.

ljus

Den blomstertid nu kommer

För ett år sedan sörjde jag att jag inte hade någon skolavslutning att gå på. Ingen den blomstertid nu kommer med tårar som rinner på sentimental fröken och glada elever som äntligen får sitt efterlängtade sommarlov.
Att jag inte blev bjuden på studentfirandet på Dahlstiernska förra året, skolan som jag givit så mycket, sved lite. Så mycket var mitt tidigare engagemang värt liksom. Men ingen idé att vara bitter. Livet går vidare.

studentlogo10

I år får jag både skolavslutning och studentfirande. Hipp hurra!

Jag älskar att jobba som lärare. Det är intensivt, otacksamt, slitigt, krävande och alldeles underbart. Man kan inte ha bättre jobb. Det finns inget som är så stimulerande och utmanande som ungdomar.

I Linköping inleds studentfirandet med mösspåtagning och lunch på måndag och avslutas med högtidlig betygcermoni och glädjefyllt utspring på fredag. Däremellan ska vi hinna med massor av andra aktiviteter. Inklusive skolavslutning för övriga elever på torsdag och champagnefrukost i trädgårdsföreningen.

Jag har verkligen världens bästa jobb!

studentlogo

Livet går vidare

På något sätt går livet vidare. Sorgen finns där hela tiden, men glädjen är så stark att det går att ta sig igenom sorgen.

Jag gråter varje dag, av både glädje och sorg. Tänk att man kan gråta så många glädjetårar.

blom

Vi har tömt och städat ur hans lägenhet. Hämtat hans personliga saker på jobbet. Sorterat och slängt, bevarat och delat. Det är bra med avslut, men känns ändå så oåterkalleligt. Jag vill inte fatta att han inte finns i livet längre. Att jag aldrig får höra hans röst.

Jag har tillbringat några dagar hos min bror och hans familj. Härliga dagar mitt i allt jobbigt. En positiv effekt av tragedin är att vi kommit varandra närmare och bestämt att vi ska ha bättre kontakt.

blommor

Gång på gång inser jag att livet är snällt mot mig till slut. Trots att min älskade unge är död. Jag lever tillsammans med en fantastisk människa som får mig att känna mig både  älskad, trygg, snygg och smart. Självklarheter kan man tycka, men jag har andra erfarenheter av livet och relationer.

Att leva med en människa som är rak och ärlig, som visar ödmjukhet och respekt utan att vara mesig och som gör allt för att jag ska må bra, gör att jag strävar efter att vara en god människa och göra allt för att han ska må bra. Vardagen är  underbar  och det är en ynnest att få både somna och vakna tillsammans med sin älskade.

Jag längtar hem

Hem till H och ett rött hus på landet.

Det känns konstigt att vara i en lägenhet i Vänersborg , men jag känner ett lugn inom mig när jag inser att mitt hem är ett rött hus på landet. Att lägenheten i Vänersborg är ett passerat kapitel.

Jag har packat  saker och slängt skräp. Hittat gamla foto och prylar. Delat husgeråd med sonen som flyttar till sin första egna lya.

Mitt liv är tillsammans med H på landet. Så är det.
Punkt.

6e6374ac66cc11e2b95b22000a1fab39_7

Längtan

Min sista dag som gräsänka. Jag längtar så efter kärleken. Vilken tur att han kommer hem i kväll!

De här två veckorna har ändå gått fort. Jag har haft fullt upp på jobbet och Kärleken och bonussonen har haft en härlig semester i värmen. Men nu vill jag ha hem min man.

Novembermörkret är tärande. Jag försöker ta en promenad i dagsljus varje dag, för att tanka d-vitamin och ljus. Mörkt när jag går till bussen. Mörkt när jag kommer hem.

Ont i foten hela helgen. Kunde knappt gå när jag kom hem i fredags. Hälsporre suger. Men inser att foten är mycket bättre än i somras, då jag knappt kunde gå alls vissa dagar. Nu går jag mellan 7 och 10 km varje dag. Inte mycket för någon med normal fot, men för mig så är det fantastiskt. Jag längtar så efter att kunna springa och gå raska promenader power walks som jag gjorde tidigare.

Nu är det 4 veckor kvar till jul. Jag längtar. Det ska bli underbart att fira jul som sambo tillsammans med Kärleken. Det bästa är att mina älskade ungar också kommer hit.  Kan inte bli bättre. En riktig drömjul.

bild(105)

Ge mig ljus!

Jag gillar inte november.

Man måste inte gilla november.

Vill man gilla november, så gör det inget, men jag gillar INTE november.

Vad är det för mysigt med att det är mörkt när man går hemifrån och mörkt när man åker från jobbet?

Det regnar på tvären, blåser orkan och är bara pissväder!!!

Jag gillar inte november. Punkt.

Idag fick vi lite dock sol. Jag tog chansen och gick ut mitt på dagen för att inhämta lite d-vitamin. Vallmo och blåklint blommar fortfarande. De har inte fattat att sommaren är slut. Jag gillar såna rebeller.

Jag stortrivs med livet på landet. Här finns ett lugn och en harmoni jag saknat. Och jag måste säga att det finns en viss charm i att möta en nunna på gatan när jag cyklar in till Konsum. Det är då det märks att jag bor i Vadstena 🙂

Nu har jag klarat av 4 dagar som gräsänka. 10 kvar. Det går bra. Jobbar hela dagarna så jag hinner inte sakna Kärleken så mycket. Men jag längtar efter honom. Mycket. Det är dock lättare att gå och längta efter honom i ett rött hus på landet där vi, numera, bor tillsammans, än ensam i en lägenhet långt borta.

Kärleken vill inte figurera i min blogg, så därför ser ni aldrig några bilder på honom. När kärleken, dottern och jag pratade häromdagen sa kärleken att han inte läst min blogg sedan i somras och jag sa att jag bloggar allt mer sällan. Jag har inte samma behöv längre.

Då säger dottern: det är för att du skaffat dig ett liv mamma!

Det ligger mycket i dotterns kommentar. Jag har inte samma behov av att bli sedd och bekräftad, för jag blir det irl. Jag har fortfarande många tankar och åsikter, men efter att ha varit granskad och övervakad känner jag mig begränsad. Även om jag inte längre har en arbetsgivare med ovanligt stort kontrollbehov är jag försiktig med vad jag skriver om.

Dock

Jag tycker fortfarande inte om Björklunds skolpolitik.
Jag har fortfarande inte förstått storheten med Lundell.
Jag tycker fortfarande att orange är en ful färg som ger mig rysningar.
Jag tycker fortfarande att Sverige är ett ett land som kan och ska ta emot flyktingar. Sen tycker jag att asylprocessen är åt helvete, men det är två skilda saker.
Jag tycker fortfarande att det är viktigt att värna yttrandefrihet, även om det innebär att de vars åsikter jag inte gillar har all rätt att uttrycka sina åsikter. Skulle vi förbjuda vissa åsikter tillämpar vi censur och demokratin naggas i kanten. Vi måste våga bemöta rasister och andra extremister med dialog, kunskap och samtal istället.

Nu ska jag bejaka lantisen i mig och äta kålpudding till middag och sen ska jag se på Bonde söker fru. Ja, jag har blivit helt omvänd 🙂

Men i morgon åker jag till storstan och jobbar 🙂

Kämpa i motvind

Åkte till Linköping i går morse i blåsigt och kyligt höstväder med magen full av förväntan.

Kallt som satan. Tur att jag hade vett att pälsa på mig kläder. Lager på lager is da shit.

Genomförde intervju med vd. Jag gjorde mitt bästa och bättre kunde det inte bli.

Åkte från Linköping med inget svar alls. De skulle ringa senare under eftermiddagen eller senast idag på förmiddagen. Till saken hör att jag var på intervju i tisdags och skulle få svar senast på fredag. Blev sen kallad till intervju nr 2. Med VD.

Jag har fortfarande inte fått något svar och det suger purjolök att gå i ovisshet.

Men trots detta så pågår livet i verkligheten.

Fredagsmys med H och en härlig sovmorgon idag som vi båda behövde.

Sen var det dags att cykla in till stan. Dvs jag cyklade in till stan. H skulle greja med bilen.

En jäkla motvind. På Västra Stenbyvägen stod cykeln nästan still. Ungefär som mitt jobbsökande. Men så kom jag fram till biblioteket och  fick mina reserverade böcker av supertrevlig personal. Folk är överlag väldigt trevliga och vänliga här i Vadstena. Därefter provianterade jag lite på Coop och sen vändes cykeln hemåt.

I medvind.

Mitt i det grå täcket på himlen kikade solen fram. Vallmo och blåklint blommar som om det snart vore midsommar och på åkern skuttade två rådjur runt.

Ibland behövs det inte mycket för att det ska bli medvind i stället för motvind.

Det gäller att vända perspektiv.

H får mig att alltid att vända perspektiv. Han stöttar och peppar när jag tappar modet. Herregud vad jag älskar honom!

alle
Det gäller att se ljuset i tunneln.

Tankar i mörkret

Det är snart natt. Ute är det mörkt och regnet faller över den lilla staden vid den stora sjön. Men lägenheten där mina möbler bor är inte mitt hem.

Hemma är där mitt hjärta bor. Längtar hem.

Jag kämpar på i tillvaron. Jäkla sjukdom och elände som drabbar människor jag älskar. Det tär och jag känner mig hela tiden otillräcklig.

Att vara arbetslös är också tärande. Helt plötsligt är man inte en i gänget längre. Bortvald. Utanför. Blir inte inbjuden längre. Bara bortvald.

Människor som har uppskattat min kunskap och kompetens, som jag peppat och delat livets vedermödor vänder sig bort och finns inte längre. Det gör ont.

Men det finns en mening med all skit som man tvingas genomlida.

Jag växer som människa. För jag är stark. De som tar mig för dum och naiv bedrar sig. Men det är jobbigt med växtvärk

Jag tror på karma.  Stenhårt. Jisses vad en del kommer att få. Kanske inte nu, men sen.

Tålamod är en av mina dygder.

Regn hos mig

Jag har ju förmånen att gå en kurs i projektledning genom trygghetsrådet. så denna vecka är jag student.

Vaknar med en dundrande huvudvärk. Men tar mig samman och gör mig redo för en dag i skolbänken.  Det är grått och duggregnar ute. Själen är fylld av vemod.

Så blir jag hämtad av Janne och vi pratar om livet. Anländer till ”skolan” och får dagens första kopp kaffe och sen drar föreläsningen igång.

Något händer i mig. Hjärnan börjar jobba. Hela systemet kickar igång och jag är på banan.

projekt

Intressant, informativt och innehållsrikt.   Hjärnan behöver stimulans. Jag behöver stimulans. Saknar tempot och kraven på att leverera. Saknar medarbetare att leda, peppa och samarbeta med. Saknar kollegor. Saknar ett jobb att gå till.

Att vara arbetslös är en ny erfarenhet för mig. Det är nyttigt, men oerhört tärande. Självkänslan har fått sig en törn.

Tack för dagens stimulans och erfarenhetsutbyte. Att träffa andra i samma situation stärker självkänslan och det är guld värt att få perspektiv på tillvaron.