Archive for » 2011 «

Dagens uppdrag

Måste lämnas tillbaka senast kl. 18.00 i morgon. 504 sidor. Inga problem om jag börjar nu. Ibland är det bra att vara singel med vuxna barn och ha semester :p

Bra start eller?

Ny vecka, nya möjligheter.

Vaknar i ottan. Så klart jag har ju blivit vuxen.

Ögonen kliar av plötslig allergin och jag blir galen!

Köksbänken är full av smulor och det syns att sonen har käkat fetaost. Diskbänken är beströdd med chic disk.
Inte bli sur Inna. Inte bli sur.

Så ska jag hälla upp mjölk i mitt morgonkaffe. Ingen mjölk!

Jag: har du tagit min mjölk?
Sonen: ja, vaddå, det fanns pyttelite kvar. Du dricker inte kaffe du dricker blask.
Jag: jag  hade sparat den mjölken till mitt morgonkaffe. Gå ut och handla!
Sonen: jag vägrar gå ut. Kattfan har hållit mig vaken. Du får dricka svart kaffe!

Där hade jag kunnat välja att bli skitsur och dra igång ett gräl, men jag hällde upp en kopp svart kaffe och tänkte att vi har tur som har tak över huvudet, mat varje dag och en familj att älska.

Vissa dagar testas kärleken, men den är stark och finns där alltid.

Man kan dricka svart kaffe, även om det inte är samma njutning som med mjölk i.

Skitunge!

Eller hur 😀

Inte ensam

Nu måste jag komma ihåg att det inte går att tassa upp på morgonen i bara pyjamasen dvs naken och sätta på kaffet.

Jag måste komma ihåg att låsa badrumsdörren och jag får inte öppna ytterdörren i morgonrock och papiljotter.

Mitt ensamliv är över.

Det ligger brödsmulor på köksbänken och jag får inte ha chokladen ifred.

Men jag har sällskap och katten har någon annan att masa på. Hon älskar honom av någon anledning. Inte lika mycket som Lillebror, men mer än mig.

Sonen har kommit hem efter 2 veckor hos mormor & morfar vid havet.

Imorgon blir det makrill till middag.

 

Varför bloggar jag?

Genom bloggvännen Hulda har jag hittat  Marianne som har en liten bloggutmaning om varför man började blogga.

Jag har nog skrivit om det här tidigare, men det tål att upprepas =)

Dagbok har jag skrivit i hela mitt liv känns det som, men började när jag var 13 tror jag.

Tankar, känslor, reflektioner och dokumentation av vardagen.

Sommaren -98 lärde jag mig html och skapade min första hemsida. Kärlek vid första ögonkastet.  Och på den vägen är det.

Dagboken blev publik.

Idag skriver jag flera inlägg om dagen och delar både glädje och sorg, allvar och trams. Samt en och annan bild. Jag vågar bjuda på mig själv och är inte rädd för att göra bort mig. Även om jag själv väljer vad jag vill dela med andra.

En del inlägg är låsta och andra hemliga, men de flesta är tillgängliga för vem som helst.

I januari 2010 slutade jag att koda själv och började använda wp på min hemsida. Något som jag absolut inte ångrar, men ibland saknar jag kodandet.

Genom bloggandet har jag fått många nya vänner och utvecklat vänskapen med andra. Jag har även utvecklat mitt språk och reflekterar lättare över tillvaron.

Men visst är det lite sjukt att första tanken som far genom skallen när något händer är: hur ska jag blogga om det här?

Bloggen är en del av mig även om jag inte är bloggen. Ibland är jag väldigt självutlämnande, men skyddar andra som inte vill synas publikt. Jag står för mina åsikter och har blivit allt mer reflekterande (det kan ju ha med åldern att göra också) men det är lättare att rannsaka sig själv och sina åsikter när man ser dem på pränt.

Bloggandet hör ihop med bekräftelsebehovet.  Att bli sedd och bekräftad är en av människans starkaste drifter.

Se mig, älska mig, bekräfta mig.

Det som är lite trist är att så många läser utan att lämna spår (annat är ett ip-nummer) Av de närmare 500 /dag som besöker bloggen är det några trogna få som kommenterar och bekräftar. Jag ser varje dag, både kända och okända, som läser, utan att ge sig till känna.

Jag har insett vikten av att väga mina ord på guldvåg ibland. Att bara skriva sånt som jag kan stå för och att vem som helst verkligen läser.

Jag har också insett att ord kan missförstås och misstolkas. Ibland blir inlägg medvetet tolkade negativt. Det trista är anonyma påhopp utanför bloggen. Tänk om kritiker vågade säga vad de tycker öga mot öga i stället.

Jag har haft ett fantastiskt stöd genom bloggen. Framför allt när mitt liv brakade ihop av hjärtesorg i höstas. Det varma stöd jag fick och all omsorg och sympati som jag fick av kända och okända var helt överväldigande.

Ska man sammanfatta varför jag bloggar så är det följande:

Bekräftelse Ingen idé att hyckla om det.

Vänner Tack för alla fina vänner jag har!

Ett sätt att få ut alla tankar och ord som snurrar runt i skallen. Terapi helt enkelt.

Varför bloggar Du?

 

Queen

Jag har sett dokumentärfilmen om Queen på svt. Den finns här om du missat den.

Förutom all fantastisk musik är det 2 timmar med historia. Jag älskar historia. Det gör att jag förstår, kan sätta in händelser och företeelser i en kontext. Att ta del av det som jag missade.

På 70-talet var jag för ung för Queen. Det var ABBA som gällde. Eller folkmusiken. Senare Noice och  Gyllene tider. 1980 upptäckte jag The Police och 1981 dök Springsteen  och U2 upp i mitt liv.

Dokumentärer av det här slaget är viktiga just för att vi ska förstå hur det var då. Hur annorlunda samhället såg ut. Under hela filmen satt jag och funderade på vad jag gjorde det aktuella året och hur min värld såg ut.

Freddie Mecurys öde och gruppens sammanållning berör mig oerhört.

1985 tog jag studenten och började plugga på högskolan. MTV dök och man började lyssna på musik på ett helt annat sätt. Tack och lov att man kan lyssna på odödlig musik idag om och om igen tack vare Internet. Radio Gaga är nog den första Queen-låt som jag fastnade för. All tidigare musik hade jag helt enkelt inte hört när den kom.

Om du inte har sett Queen – the Days Of Our Lives så gör det!

Kraftfull start

Somnade som en klubbad oxe vid midnatt och sov så gott fram till halv 4. Sen var det helt omöjligt att sova. Jag måste lära mig att dra ner persiennen! Min kropp  är ljusstyrd, så det är klart att jag vaknar när solen går upp. Helt logiskt. Fast min hjärna var inte riktigt med på noterna. Lyckades somna lite så där fram till 8. Då gav jag upp.

På med kläderna och ut på kraftpromenad.

Solen skiner. Det är skön vind och det är vackert.

Blommor att beundra, hus att drömma om, utsikt över sjön att njuta av.

När man är ute och går i parken före nio på söndag möter man bara hundägare.

Och en ensam tant på cykel.

Mitt dumma ben gör skitont när jag går, men jag vägrar ge upp. Man förvandlar inte en soffpotatis till duracelkanin på två dagar. Bättre att gå lite långsammare än att inte gå alls.

Det är lättare att gå ut på morgonen. Då har jag belöningen  i form  av dusch, kaffe och frukost när jag kommer hem!

Det tråkiga är att detta funkar bara när jag är ledig. Aldrig i livet att jag går upp kvart över fem för att gå en promenad innan jag åker till jobbet! Finns inte på min världskarta.

Gissa  vad jag hittade på min kraftpromenad i dag?

Jag säger inte var de växer =)

Sommarkväll på balkongen


Vacker sommarhimmel 😉


Det börjar blåsa…


…och regna.


Vilken tur att man kan gå in och titta ut på regnet =)

Nu så

Nu så är det gjort.

Telefon beställd *nöjd*

Nu ska jag bara säga upp det mobila bredbandet. Så blir det inte dyrare ändå.

Category: tankar  4 Comments

Semester på riktigt

Jag njuter av att vara ledig.

Göra vad jag känner för.

Vara vaken så länge jag vill.

Sova så länge jag vill.

Ingen klockan som styr tillvaron.

Inget schema att följa.

Äta vad jag vill.

Det bästa är att kunna ligga på soffan och läsa hela dagen.

Avverka den efter de andra i högen.

Sola lite på balkongen. Läsa lite till. Ja, jag är en bokmal.

Tycka att det är skönt att det är lite mulet så det är legitimt att ligga på soffan och läsa.  Löjligt, för jag är ensam hemma. Ingen som kan kontrollera mig.

Dricka ett glas rosévin i väntan på middagen. Fortfarande med en bok i handen.

Det är så skönt att bara vara.

Det är såna här dagar som gör att man orkar med mörkret i  november.

Io sono l´amore

Jag har länge velat se den italienska filmen Io sono l´amore och nu har jag fått chansen. Tack vare smartsons erbjudande om att se en film gratis hos headweb.com (ja, jag gör reklam nu)

Det är vackert, storslaget och maten så läcker att man blir oerhört hungrig. Tempot är långsamt, så det här är ingen film för den otålige. Men gillar du det subtila och är trött på förutsägbara amerikanska filmer om kärlek så är det här ett bra val.

Som den svenska titeln Kärlek på italienska anger är det en film om kärlek. Filmen har många bottnar, både klassskillnader, kärlek som inte följer mallen, passion och mat.