Blog Archives

Redan måndag igen

Nu har jag ”gått hemma”, varit arbetslös, i två månader och när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sedan, då jag också var arbetslös, är det himmelsvidd skillnad. Då klättrade jag på väggarna av frustration och var fylld av ångest för hur jag skulle kunna försörja mig. Efter 3 månaders arbetslöshet fick jag jobb och det var en befrielse.

Nu har jag haft tid att läka sorgen efter mitt barn. Att landa i ett liv som inte är sig likt. Jag trivs med att sköta hem och hushåll och vara en god bonusmor. Fixa frukost. Skicka till skolan. Vara hemma på eftermiddagen.  Få pyssla om, hjälpa till med läxor och prata om livet.

Varje dag efter frukost ägnar jag mig åt jobbsökeri. Jag letar tjänster, skriver sökbrev och nätverkar.  Ibland tar det hela förmiddagen. Men varje dag har jag en lista på saker som ska göras. Ibland mycket,  ibland lite.
Jag simmar tillsammans med grannen varje vecka och jag gör övningarna jag fått av sjukgymnasten varje kväll. Tyvärr kan jag varken springa eller gå p g a hälsporre.

onlysolutions

Men jag klättrar inte på väggarna av frustration. Jag har accepterat situationen och inser att jag får göra det bästa jag kan och faktiskt ta vara på att jag går hemma.
A-kassan känns som nålpengar. Jag kan betala mina personliga räkningar, men jag lever på min sambo. Det suger att inte kunna göra rätt för sig, men jag är tacksam att jag lever tillsammans med någon som har en inkomst som räcker till oss båda.

Det viktiga är att göra det bästa av situationen och våga leva här och nu.

pappa70

Under den gångna helgen har vi varit på Sveriges framsida, på västkusten för att fira min far. Pappa fyllde 70 år på lördagen och det firade vi   med en härlig familjemiddag. 3 generationer tillsammans. Det är härligt att kunna samlas, men visst känns det tomt utan Chrille bland oss. Han fattas oss hela tiden <3

Tiden går

Idag har det gått 6 månader.

6 månader sedan livet förändrades på det där sättet som alla föräldrar fruktar och som man inte tror händer ändå.

Mitt barn dog.

Christian fick bara leva i 21 år.

bild15

Sorgen finns med mig hela tiden, men den är hanterbar och går att leva med. Det finns dagar när jag inte gråter alls numera.  De dåliga dagarna när jag bara vill ligga i sängen och glömma omvärlden kommer allt fler sällan. Jag har varit nere på botten och vänt. Även om jag sett honom och hållit om hans döda kropp är det ibland ändå så obegripligt. Det hugger till i mig när jag tittar på bilder av honom: min lilla pojke finns inte i jordelivet. Jag får aldrig mer höra hans röst. Tjata på honom. Skratta med honom. Sjunga med honom. Leva med honom.

Ibland måste jag skriva att han är död och se orden framför mig för att acceptera att han är död. Det är bra att jag fått se honom död och hållit om honom. Jag vet att han inte lever. Jag har känt hans kalla kropp.

Smärtan är obeskrivlig. Som någon sa: man förstår först när man själv varit med om att förlora ett barn. Även om han var vuxen, så var han ändå mitt barn.

Den första tiden var som ett töcken, men ändå glasklar. Jag höll ihop och tog hand om allt praktiskt och var fullt fokuserad på att begravningen skulle bli som Chrille önskade. Han hade planerat för sin begravning. Han hade pratat med oss om hur han ville ha det. Men det bästa var att han hade fyllt i Vita arkivet, så där fanns hans vilja i skrift. Det hjälpte oss i flera frågor, bla om kremering och askans spridning.
Alla borde fylla i Vita arkivet, oavsett om man är 21, 48 eller 75. För det är ett stöd för efterlevande. Det är en hjälp om de efterlevande ha olika viljor. Det är så mycket man ska förhålla sig till och man blir helt förvirrad av allt som ska beslutas om. Vi hade ett fantastiskt stöd av begravningsentreprenörer och präst. Ett stort tack till May, Lennart och Katarina. Men det största stödet har jag i min underbare sambo, min stora kärlek, mannen i mitt liv H.

Saknaden är enorm. Men på något sätt går livet vidare. Tiden läker inte, men den dämpar smärtan.

ljus

En perfekt lördag

Vänner på besök Långa samtal God mat Skratt Förtroende Fniss Vin Skvaller Kaffe Livserfarenhet Reflektion  Ironi Själars gemenskap Trams Allvar Prata i mun på varandra Lyssna Må bra

Men hur fort gick den här kvällen? När ska vi ses nästa gång?

Vänskap kan inte vara bättre.

fådda blommor

Tankar och perspektiv

spiderweb

För 4 år sedan valvakade jag på ett hotell i Stockholm. På agendan låg konferens med skolverket om gy11. Valresultatet gjorde mig då så besviken. Men vardagen tog över och livet tuffade på ändå.

I år valvakade jag i ett rött hus på landet. Regeringsskifte ja tack. Men det är med en bitter eftersmak. 13% av Sveriges medborgare har röstat på ett nationalistiskt högerkonservativt parti. Men så är det med demokrati. Vi får ha vilka åsikter vi vill och tro på vad vi vill. Vi får rösta på vad vi vill.  Även det som strider mot min uppfattning och som får min känsla för demokrati och allas lika värde att skrika. Men inskränkningar i åsikts- och yttrandefrihet är ännu värre.

Det har hänt mycket i mitt liv under de gångna 4 åren. Jag har drabbats av det värsta en förälder kan uppleva, när min yngste son dog. Jag har flyttat ihop med min stora kärlek. Jag har bytt jobb. Jag har blivit utan arbete. Jag har fått hög lön. Jag har fått a-kassa som jag inte kan försörja mig på. Jag har fått nya vänner. Jag har fått massor av livserfarenhet. Jag har upplevt både den största lycka och djupaste sorg.

Jag är tacksam att jag lever i ett land som Sverige. Mest är jag tacksam att jag har vågat lämna komfortzonen och prövat mina vingar.

kalas

Lusten att blogga är liten.  Nu när jag har tid borde jag kunna skriva flera inlägg om dagen. Men nej. Jag har tappat lusten.

Livet i verkligheten är däremot lustfyllt. Jag har livslust. Trots allt elände så har jag stor livslust.

Oavsett var vi befinner oss i livet: i arbete, sjukskriven, utförsäkrad, arbetslös, pensionär så har vi ett behov av att ingå i ett sammanhang, att höra till.
Jag hör till. Jag ingår i ett sammanhang och är behövd. Det vårdar självkänslan. min tillvaro är meningsfull.

agg

Veckan som gick:
Besök: klostermuseet, där tid och rum bara försvann. En högtidsstund för historienörden i mig.
Godaste: baconlindad torsk m sparris och grönsaker i ugn. Jag är bra på att laga mat.
Väder: morgondimma och solsken. Lite regn har vi också haft.
Pirr i magen: anställningsintervju. Sålde inte in mig så hårt, utan var brutalt ärlig, så jag har inga förhoppningar.
Inköp: tantblus för 30 pix på röda korset. Sällskapsspel för 100 pix  på nätet.
Pyssel: kokat plommonsylt och plommonmarmelad.
Bästa: att vakna upp bredvid mannen jag älskar varje morgon.
Ja: serien Hjem.
Nej: strumpor. jag vägrar!

För evigt 21, aldrig 22

Just nu, 30 augusti 2014 klockan 20.30, är det exakt 22 år sedan Christian föddes. Men han blir aldrig 22. Christian dog när han var 21 år.
Det är fortfarande så svårt att inse. Att han är död. Att han aldrig mer kommer tillbaka till oss. Att vi aldrig mer kommer att höra hans röst.
30 augusti 1992 var det en solig varm dag med hög och klar luft. På kvällen föddes en vacker gosse. Envis, stark och självständig. Mitt yngsta barn. Vi har kämpat med och mot varandra hela livet. Nu kämpar jag med saknaden.

De första månaderna efter hans död var jag så fullständigt fokuserad på allt praktiskt att det fanns inte en tanke på att bryta ihop. Jag förstod inte vad andra menade. Men efter 4 månader kom det. Jag är ständigt ledsen, mitt i all livsglädje. Jag kan börja gråta mitt i skrattet. Kroppen är fylld av sorg och jag gör mitt bästa för att släppa ut den. Man kan inte skynda sorg. Men det är jobbigt att vara så ledsen hela tiden.

Min tröst är att Christian har det bra nu. Han slipper plågas mer. Det är jag tacksam över. Men.
Du fattas mig.

Glädje och sorg

Så kan vi lägga ännu en vecka till handlingarna. Veckan började i Norge hemma hos bästisen, sen åkte vi hem till Sverige och Östergötland t i l l s a m m a n s.

Vi bor typ 40 mil ifrån varandra, men vår vänskap är starkare än någonsin. Det var så härligt att ha Alice här några dagar. Sommaren har visat sig från sin bästa sida hela tiden och vi har haft underbara dagar.
H och Alice gillar varandra och trivs ihop precis som jag betraktar Alice man som en av mina vänner. Det är guld värt. Att ha fått en vän på köpet. En människa som man gillar och trivs tillsammans med.

Finaste dottern och jag har stått ut med varandra i 2 veckor. Det är inte illa. Nu har hon åkt hem till sitt och jag får rå om äldste sonen i en vecka i stället.

Idag har vi solat och badat i Vättern samt lagt i kräftburarna. Jag har fullt sjå med att ta hand om mogna hallon och körsbär. Härligt!

hallon

Igår sänkte vi urnan med Chrilles aska i havet. För sista gången fick han sin vilja igenom. För var det något han verkligen var bra på så var det att få som han ville. Vilken envis unge <3

chrille_avsked

Gårdagen var ett bra avslut. Bohuslän visade sig från sin bästa sida med sol och värme. Efter båtturen ut på Ellösfjorden fikade vi på bryggan och svalkade oss med bad i havet. Underbart att få bada i saltvatten. När vi kom hem på kvällen åt vi krabbor och havskräftor som jag fått av pappa. Mums!

havskraftor

Jag kämpar med att ta mig igenom det värsta en förälder kan uppleva. Det går inte att beskriva hur ont det gör att mista sitt barn.

Jag befinner mig i ett töcken. Som om jag hade en glasbubbla på huvudet och inte kan ta mig ut. Dessa semesterdagar är fyllda av så mycket, men också stor sorg som bearbetas. Jag är ledsen och gråter hela tiden. Andra reagerar på att jag är mer ledsen nu. Men det är också för att jag inte behöver fokusera på jobb och praktiska ting, utan är ledig.

Sorg måste ha sin tid. Sorg måste få genomlidas. Jag är tacksam att jag har en familj som bär mig när jag inte orkar längre. Jag som orkat så länge. För att jag måste.

Jävla skitunge som skulle gå och dö.

Tid

Jag njuter av livet hos bästisen.  Sol och bad ( ja jag har bränt mig) samtal, skratt, gemenskap, mat och  läsning (ja jag är en bokmal) men mest har jag tid.

Tid att bearbeta och läka.
Tid att sörja.
Tid att gråta.
Tid att sakna.
Tid att hitta kraft att gå vidare.

Jag har tid och jag låter tårarna flöda. Jag låter sorg och saknad skölja igenom mig. Mitt barn finns inte i detta livet längre, men jag lever. Hans syskon lever.

Familj och vänner är mitt stöd i denna processen, men den största kraften finns inom mig. Det är jag som ska lotsa mig igenom livets snårskog och för varje svårighet blir jag starkare.

Men det bästa är att jag är inte ensam. Jag har någon vid min sida. En stark trygg kärlek. Det är lite tomt att vara ifrån varandra. Men bra att längta. Och jag har det bra tillsammans med dottern hos familjen Långkalsong <3

10349401_722983897758487_1582029551_n

Semester

En härlig midsommarhelg med familj och vänner är avklarad. Idag är första semesterdagen.

Dagen börjar med väckning 5.40. För jag hade naturligtvis glömt att stänga av larmet! Men kunde somna om och vakna vid 9 🙂

Solen skiner, men värmer lyser med sin frånvaro. Inte direkt en dag för sol och bad. Mer gräva i trädgården eller läsa i hammocken. Kärleken jobbar hela veckan, så jag är hemmafru nu 🙂

vi

Snart firar vi 1 år som sambor. Det var inte tänkt så från början. Vår plan var att bo där vi bodde, jobba och träffas på helger och ledigheter och flytta ihop när vi blev gamla.

Så åkte jag till Östergötland på semester. Hade packat för 2 veckor. Min semester pågår tydligen fortfarande, för jag är kvar.

Planer kan ändras och allt kan bli bättre.

För ett år sedan blev jag varslad om uppsägning, uppsagd och avpolletterad fortare än en grisblink. Det är inget jag sörjer idag. Tiden som chef gav massor av erfarenheter och insikter. En nyttig period i mitt liv.
Som arbetssökande spelade det inte så stor roll var jag bodde. Sökte tjänster och åkte hit och dit på intervjuer. Fick en kurs i projektledning av trygghetsrådet.

Så jag blev  östgöte. Sambo med den stora kärleken i ett rött hus på landet. Började jobba i Linköping.

Livet är en berg- och dalbana. Det här året har bjudit på riktigt svåra dalar.  Att ha någon att dela livet med gör att jag orkar. Jag får kraft och energi av kärleken från H. Vi boostar varandra.

Livet är härligt att leva. Även om det händer svåra saker.

Grattis älskling

Idag firar vi världens bästa man. Idag fyller min stora kärlek 45 år.

Livet med dig är underbart. Du är lätt att leva med. Du gör mig glad och pirrig. Du är trygg och omtänksam. Du får mig att skratta och gråta ( glädjetårar)
Du gör mig lugn och harmonisk, lycklig och tillfreds. Du är min älskare, vän, livskamrat och sambo. Vi ska leva tillsammans resten av livet. Du är den bästa man, sambo, pappa, son och vän som finns. Det är ingen som bryr sig så mycket om andra som du.

Grattis på födelsedagen älskade H<3

1169712_1492320134313677_1636530483_n

Hej bloggen

Hej bloggen hur mår du?

Mina besök hos dig blir allt mer sporadiska. Var fick jag all tid att blogga ifrån? Numera prioriterar jag sambolivet framför bloggarlivet. Irl är alltid bäst.

Jag hinner inte. Eller vad vet jag. Dygnets timmar fylls av jobb, familj och svennebananlivet.

Jag orkar inte. Även om jag formulerat inlägg i mitt huvud under dagen, så orkar jag inte sätta mig på kvällen framför datorn och jag gillar fortfarande inte att blogga i mobilen. Då är det lättare att göra inlägg på insta och fejsibocki.

Ja jag är lat.

Men jag kan inte kapa banden till min försummade blogg. Jag är en nostalgiker av rang och obotlig optimist, så jag hoppas och tror att lust, ork och vilja återkommer. Det fanns en tid i mitt liv då bloggen var min livlina, men jag har aldrig varit  bloggen. Bloggen och dessförinnan min hemsida är en del och en spegling av livet.

love

Dagens positiva

  • Känslan när någon inom sjukvården äntligen lyssnar på dottern.
  • Glädjen över att sonen trivs så bra på jobbet och är på aw med kollegorna.
  • Lyckan över att leva med en underbar människa som får mig att må bra och växa som människa.
  • Den goda maten jag lagade till kvällsmat.
  • De goda samtalen med sonen, dottern och Kärleken.