Det är som att vrida på en kran.
Varje gång någon visar sin omtanke, omsorg och kärlek.
Det är kommentarer i bloggen. På facebook. twitter. mail. mail. sms. samtal.
Jag börjar gråta så fort någon är snäll mot mig.
Det är som att släppa på fallen i Trollhättan.
Jag blir så överväldigad över att ni bryr er så mycket om mig. Och så gråter jag lite till.
TACK!!!
Klädd i svart.
Svart ute.
Svart i sinne.
Allt är bara nattsvart.
Jag har försökt att rycka upp mig. Har t o m dammsugit och diskat.
Hemmet har förfallit sista tiden, men jag orkar inte bry mig.
Tankarna mal och pendlar mellan hopp, förtvivlan och oförståelse.
Du ställde själv frågan: hur kunde jag göra så här mot dig?
Men du svarade inte på den. Jag undrar fortfarande.
Det känns som att jag blev lurad i en fälla och jag föll oanat i den. Tillitsfull och förälskad.
Om du nu inte var klar med henne, så undrar jag varför du tog kontakt med mig överhuvudtaget?
Du dök upp som gubben i lådan i mitt liv när du stötte på mig och jag föll för dig direkt.
Jag trodde att kärleken var ömsesidig.
Det som gör mest ont är dina ord:
”Mitt hjärta tillhör en annan”
Då skulle du inte dykt upp i mitt liv!
Jag trodde på dig när du sa att du älskar mig.
Jag trodde på dig när vi planerade en framtid.
Jag trodde på dig när du sa att vi skulle bli gamla tillsammans.
Jag trodde på oss.
Det borde vara minst ett års karenstid mellan förhållanden. Då skulle du inte kunnat göra så mot mig.
Mitt hjärta är krossat och jag är bara svart och sorg inuti.
Hoppas att du tyckte att det var värt det.
Den här bloggen såg dagens ljus 8/1 2010.
1998 dök min första hemsida upp i en webbläsare och jag envisades länge med att vägra blogg. Koda själv var bäst typ. Nu förstår jag inte varför. Det är ju så bekvämt med wp 😉
Idag passerade den här bloggen 50 000 besökare!
Jag hade tänkt att uppmärksamma det. Bjuda på fika eller något.
Och så är besökare nr 50 000 jag själv!
Lite trist. Jag var så sugen på fika med någon av mina webbisar^^
Så nu blir det kaffe i arbetsrummet, framför datorn, innan det är dags för arbetslagskonferens.
Du ser så glad ut!
Det säger en kollega till mig när jag ledsen och stressad möter honom.
Och jag hajjar till. Inte f*n är jag glad. Det gör ont i bröstet och bränner i magen. Men jag orkar inte argumentera.
Jag har haft 45 år på mig att lära mig hur man håller fasaden uppe.
Vara solig och glad, trots att det är kaos på insidan.
Och jag tror att om jag bryr mig om mitt yttre med snygga kläder, smink och någon slags frisyr, så mår jag bättre.
Inte bra, men lite bättre än sämst.
Nu klarar jag en arbetsdag utan att brista i gråt när någon frågar hur det är. Det är ett framsteg.
Under diskussionen som efterföljde temadagens film pratade vi om identitet, ånger och livsval.
Man gör många dumma val i sitt liv, men det viktiga är att inte bli bitter, utan dra lärdom av dem och leva vidare.
Ett av de svåraste valen i mitt liv var när jag valde skilsmässan.
Det var för att överleva själv. Men jag präglades länge av dåligt samvete gentemot mina barn för att jag slog sönder en familj. Idag har jag försonats med valet, som var det absolut rätta och både Exmaken och barnen ger mig rätt.
Livskriser klarar man sig inte undan.
När jag var 25 dog min farfar hastigt i cancer och hela mitt liv slogs sönder. Det var fruktansvärt tungt.
När jag var 35 skilde jag mig och det var skitjobbigt och hemskt. Men jag klarade det. Jag har växt oerhört som människa sedan dess.
Nu när jag är 45 har mitt liv slagits sönder av H, som fick mig att tro på hans kärlek, som han sedan tog tillbaka. Det var en fruktansvärd chock som har lamslagit mig.
Men jag ska överleva. Jag ska inte gå under. Men #%%&/(/&¤ vad det gör ont. Jag saknar och längtar.
När ska jag bli arg och bearbeta mer konstruktivt?
Jag vill bli arg på dig.
Jag vill att du ska se hur du sårat mig.
Jag vill att du ska skämmas.
Idag har mina elever temadag.
Temat är val.
Livsval.
Hela tillvaron är fylld av val. Stora. Små. Rätt. Fel. Svåra. Lätta. Medvetna. Omedvetna.
Val
Du valde mig. Jag valde dig. Vi valde varandra.
Du valde bort mig.
Valde att krossa mitt hjärta.
Jag väljer att överleva. Trots sorg och smärta.
Men hur ska jag våga tro på kärleken? Känna tillit?
Terapeuten sa att jag är stark som orkar jobba.
Terapeuten sa att sorg tar sin tid. Jag måste igenom den innan jag kan börja läka.
Terapeuten sa att det är okej att älta och gråta.
Terapeuten valde att ge mig redskap att våga leva.
Idag väljer jag att gå upp, klä på mig, äta frukost och åka till jobbet. Fast jag helst vill dra täcket över huvudet och sova tills smärtan är borta.
Jag väljer att överleva. På något sätt.
Senaste kommentar