Fundering
Jag fick en fråga om jag hittat någon ny kärlek. Sagt i bästa välmening och med omtanke.
Men jag förstår inte varför man ska ha så bråttom?
Jag har precis landat efter den värsta sorg i hela mitt liv och kan äntligen ärligt känna mig glad och lycklig. Kan t o m tänka på H utan att känna sorg. Känslan är mer ”synd för honom som valde bort mig, men det skiter väl jag i” Jag känner fortfarande en stark kärlek för H, men den gör inte ont. Jag vet att det kommer att bli bättre. Det är redan bättre.
Men jag jag förstår inte den desperata jakten efter kärleken. Varför måste man ut på jakt direkt? Oavsett om man jagar på nätet eller irl?
Jag lever hellre i celibat, i harmoni med mig själv, än provar på lösnummer här och där. Jag tycker att jag förtjänar bättre.
Är människor så rädda för att leva ensam?
Är det inte viktigt att våga leva ensam? Att klara sig själv?
Jag tror på tvåsamhet, men inte till vilket pris som helst. Man blir väl lite luttrad efter skilsmässa och förhållanden som kraschar. Man ska vara snäll mot sig själv.
Men jag är inte redo för en ny kärlek. Även om det finns folk som flörtar med mig, ganska rejält. Svårt att hantera ibland. Men det är en annan historia 😉
Festina lente. Jag vill inte råka ut för en ny H.


Senaste kommentar