Archive for » 2012 «

I dag

Mörker omkring mig.

Ljuset fattas mig.

Jag gillar inte överproduktionen av melatonin.

Men det är bara att gilla läget.

Jag skiner av inre solsken och omfamnar livet så gott jag kan. Trotsar mörkret.

Vaccinerad idag. Mot influensa.

För övrigt har dagen varit fylld av möten, samtal, mejl, tjat, erfarenhetsutbyte, problemlösning, planering och skratt. En helt vanlig dag på jobbet alltså 🙂

Nu kommer lite skryt.

När jag kom hem från jobbet vid 19-tiden var middagen klar. Sonen är en duktig kock. Men som så många andra ungdomar är han arbetslös. Så han sköter hushållsarbetet. Bra deal tycker jag. Fast vi har inte samma syn på städning. Ja ja, man kan inte få allt. Men tre vuxna barn som alla kan laga mat är inte fy skam.

Over & out från Fröken Chef

Ja!

Åh så skönt att vakna på rätt sida!

Igår var jag mest en grinig bitch och fick anstränga mig för att inte bita huvudet av folk. Enligt mina barn kan ingen låta så sur som jag.

Men lite tjejsnack och flera koppar kaffe höjde tempen och ju längre dagen led desto snällare blev jag.

Det är mörkt ute och regnet har parkerat sig över Lilla Paris. Men det gör inget för jag är mitt vanliga solsken idag.

Jag är oftast glad och ibland skitsur. Sällan deppig.

Farmor påminner mig att det är ingen idé att gråta över spilld mjölk och det är dags att bita ihop och sträcka på ryggen när jag tycker synd om mig själv. Farmor har varit död i 10 år nu, men hon är med mig varje dag.

Frukost och sen ut i skitvädret.

Vilken tur att jag har snygga regnkläder och bra stövlar!

Fuck novemberregn!

God morgon mina gullvippor <3

Tjolahopp

Jag är ingen morgonmänniska.

Har aldrig varit, även om det blivit bättre med ålder och erfarenhet.

Samt rutiner.

Jag lägger alltid fram kläder kvällen innan.

Jag fixar (nästan) alltid lunchlåda kvällen innan.

Jag duschar precis innan jag lägger mig. Det spar en kvart på morgonen. som oftast spenderas framför datorn än i sängen 🙂

När klockan ringer 6.00 reagerar reptilhjärnan och jag går på autopilot fram till 7. Låt ingen rubba mina cirklar.

Men den största orsaken till att jag vaknar i lugn och ro och blir en snäll och trevlig människa är att jag slipper att bråka med trötta ungar och lata tonåringar!

Jag har överlevt 3 tonåringar och det är underbart att ha vuxna barn.

Allt har sin tid.

Jag är så tacksam att jag fick barn som ung och har ett liv med vuxna barn medan jag fortfarande är (någorlunda) ung och pigg.

 

Nu är det dags för morgonens kamp med Karius och Baktus och sen ska Fröken Chef åka till bästaste jobbet!

God morgon mina gullvippor <3

Att vara publik

Får man vara nöjd och tillfreds med livet?

Vara positiv och glad utan att det sticker i ögonen på andra?

När jag är glad över att ha råd med saker efter många år med dålig ekonomi (prova att försörja 4 personer på en medioker lön) betraktas det som skryt.

När jag har hittat inre harmoni och är både glad och stolt får jag höra att det är inte sant. Du låtsas bara vara lycklig.

När jag däremot varit olycklig, fylld av smärta och sorg och kravlat på verklighetens bittra botten, då har jag fått massvis med respons.

Varför är det så svårt att ta till sig när någon är nöjd och mår bra?

Min blogg är inte vad den varit tidigare.

Jag är inte lika självutlämnande.

Inte lika frispråkig.

Det har flera orsaker, både jobb och hänsyn till mina närstående, men även att jag ändrat min gräns mellan personlig och privat.

Reflekterat utifrån ålder och erfarenhet. Är inte lik aningslös.

Jag skriver mest för min egen skull. Min dagbok är tillgänglig för andra och jag blir bekräftad genom kommentarer och mejl. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 13 år och jag skriver varje dag. Fortfarande. Men bloggen är inte hela dagboken. Allt är inte publikt.

Dagens samhälle är publikt. Vi delar våra liv med kända och okända på ett sätt som var otänkbart när jag växte upp. Gränser har suddats ut. Det finns mycket bra med det publika rummet.

Genom bloggen har jag fått vänner för livet.

Genom bloggen träffade jag den stora kärleken 2010.

Genom bloggen har jag fått tröst och omsorg.

Genom bloggen har jag kunnat dela min glädje över livets händelser.

Bloggen är en del av mig, men jag är inte bloggen.

Även om antalet besökare är stabilt, så har antalet kommentarer minskat. Men det hör till. Jag sticker inte ut hakan, är inte så kontroversiell och jag orkar eller hinner inte skriva femtielva inlägg om dagen. Jag bloggar inte för att få massvis med besökare och kommentarer, även om det är roligt med respons.

Jag är en helt vanlig människa som älskar språk och ord. För mig är det naturligt att kommunicera och debattera, reflektera och argumentera. Jag är en verbal person.

Jag har en äkta kärleksrelation med html och de möjligheter webben ger.

Jag älskar kommunikation och de vidgade vyer som webben ger.

Och när jag tänker på tjejen som knåpade ihop sin första hemsida sommaren 1998 och den hon är idag är det en hisnande resa hon har gjort.

Det publika rummet har hjälpt mig att växa upp.

Söndagsdejt

Jag har dejtat herrarna Snabeldrake, Ajax och Mopp.

Tillsammans har vi varit på jakt.

Jakten var lyckad.

Samtliga snyltgäster, dvs Dammråttorna, infångades och nedlades.

Ett mycket lyckad dejt.

Men allt var inte bra.

Mina finaste orkidéer visade sig vara besudlade av Ullöss. Jag insåg att det var  Mission Impossible att rädda dessa, så nu har de också gått i graven.

Så det blir att locka hem nya orkidéer. Utan inneboende.

Sovmorgon

Vaknar vid 7.

Det får väl räknas som sovmorgon.

Ligger och filosoferar i lugn och ro. Just känslan att jag kan ligga kvar och inte måste gå upp är såå värdefull.

Tassar upp för att koka kaffe vid 8 och inser att det var ett smart drag att bekläda min lekamen innan jag  beträdde övriga delen av  bostaden. Av skorna i hallen drar jag slutsatsen att vi har en nattgäst och jag vill ju inte riskera framtida trauma om han skulle komma ut i köket och möta en frodig Venus. Men ingen ungdom vaknar och mitt kaffe blir klart.

Nu sitter jag i sängen med Mac i knät och kaffe och macka på nattduksbordet.

Strax börjar Mannheimer & Tengby på radion.

Någon påstår att radio slutade man med på 90-talet och att lyssna på radio är pensionärsvarning.

Det skiter jag i 🙂

Det här är livskvalitet.

Jag avskyr att gå upp 6 varje morgon. Men gör det av plikt och för att jag har ett sånt roligt jobb att gå till.

Men tänk att vara pensionär och slippa väckarklocka. Bo i ett hus på landet. Vakna när man kan. Dricka kaffe i kökssoffan och titta ut över åkrarna. Gräva i sitt växthus. Odla grönsaker. Det finns mycket bondegener i mig.

Livet är gott.

God morgon mina gullvippor <3

Kroppen får styra idag

Sov ända till halv nio.

Det kallar jag sovmorgon.

Frukost i lugn och ro.

Jobba lite och sen en promenad i Lilla Paris. Det är grått och trist ute.

Huvudvärk.

Så nu tänker jag ta mig friheten att krypa under en filt och sova lite till.

Bara för att jag kan.

Städa kan jag göra i morgon.

Faktiskt.

Meningen med livet

Ja vad är meningen med livet?

Det är en ständig fråga som diskuteras i radio, tv, bloggar, nattliga samtal, i häftig debatt. Ja överallt helt enkelt.

När jag var yngre svarade jag alltid att mina barn är meningen med livet.

Men det är ganska enkelspårigt tänkande. För i så fall skulle livet vara meningslös för de som inte vill eller kan få barn.

Mina barn är det bästa och viktigaste jag åstadkommit i livet. Inte att jag har burit och fött dem, utan för att jag lyckats uppfostra tre goda empatiska fina människor. För mig är det en framgång. Och tycker någon att det är vara självgod eller skrytsam så får de tycka det. Jag är stolt över mina barn och de människor de är.

För mig är nog snarare meningen med livet att leva så gott jag kan.

Ta vara på de möjligheter och chansen jag får.

Vara en god människa.

Lära mig av mina misstag.

Leva i kärlek.

 

Jag har en optimistisk livssyn och jag har en jävla inre styrka. För även när jag har kravlat på verklighetens bittra  botten och inte sett någon mening med min närvaro på jorden har jag ändå tagit mig samman och tagit mig upp steg för steg. I dessa stunder har mina barn varit livlinan som hållit mig uppe.

Ju äldre jag blir desto mer ödmjuk blir jag inför livet.

Jag tar inget för givet, utan vårdar ömt. Ibland blir det snedsteg, men jag gör så gott jag kan.

Som människa är det ett ansvar att göra så gott man kan för att ta vara på livet som jag fått.

 

Kvällens läsning

www.entreprenor.se

20121115-182938.jpg

Beröm

Jag har funderat en hel del kring utbildning. Ni som känner mig vet att jag brinner för utbildning och tycker att det är viktigt.

Mina 11 år som lärare på gymnasiet är en en av de bästa perioderna i mitt liv. Då min utbildning inte är godkänd enligt de nya kraven för lärarlegitimation var mitt val att plugga flera år till för att få denna. Eller läsa till yrkeslärare. Men så blev jag erbjuden mitt nuvarande jobb och jag har inte ångrat mig en sekund. Det är kreativt, dynamiskt och utvecklande.

Jag har fortfarande kontakt med mina gamla elever. Jag är t o m chef för några och det är en fröjd att följa ungdomarna liv och utveckling.

Eftersom jag inte hade en gymnasielärarexamen blev min kompetens ifrågasatt från olika håll. Ja, även från kollegor, men jag strävade på för att jag brann för entreprenörskap och att ge ungdomar en chans att tro på sig själva och en kunskapsbas för livet efter gymnasiet.

Så får jag ett brev av en av mina gamla elever och jag blir helt mållös.

Hej Camilla. Jag skulle vilja tacka dig för ditt enorma engagemang under de tre åren jag gick på Dahlstiernska Gymnasiet. Tiden innan jag studerade på gymnasiet låg mitt intresse runt bilar och tjejer, men ni har visat mig så mycket mer. Mitt livs största förändring gjorde jag under det sista året i Mellerud då vi fick testa på UF-Företagandet. Det fick mig att tänka om. Entreprenörskap är ett fint ord men också mer än så nämligen en livsstil.

…….

Vad vill jag med allt det här? Jo, efter en betänkestund kommer jag fram till att det är du Camilla som ligger till grund bakom allt jag hittills fått varit med om knappt ett halvår efter studenten på Dahlstiernska Gymnasiet i Mellerud. Det var ditt engagemang och driv som fick in mig på det här spåret till entreprenörskap. För bara två år sedan var jag inte alls den person jag är idag. Mitt mål då var att få ett bra välavlönat ingenjörsjobb i framtiden. Men nu tänker jag längre än så. Jag vill och kan välja ett flertal vägar inom marknadsföring, företagande och ingenjörsarkitekturen. Jag känner att jag vill göra en global samhällsnytta, kunna skapa jobb och forska inom miljö. Det är mitt nya mål i livet och du inspirerat mig till nya höjder.
Jag är så stolt över att få ha haft dig som lärare och mentor i tre års tid i Mellerud. Jag och vi (kan jag säga) har aldrig tidigare haft en så pass närhet, relation med en lärare innan. Du är en inspiration för andra och du har kraften att påverka.

Detta är ett meddelande till dig som TACK för att du gett mig en fantastisk möjlighet att kunna nå mina drömmar.
TACK CAMILLA!

Med så intresserade och engagerade ungdomar är det inte svårt att lyckas som lärare.

Kunskap, engagemang och att göra skillnad är varför jag tyckte om att arbeta som lärare. Att se ungdomar växa och ta ansvar.

Nu är det min dotter som tar över lärargärningen i familjen. De barn som får henne som fröken har tur. För hon är just en sån person som gör skillnad, har ett stort engagemang och hon tycker om barn. Det är också viktigt.

Att jobba som lärare är krävande och många gånger otacksamt.
Att få sånt beröm är värt varenda dag med hårt arbete.