Blog Archives

Efit från Teneriffa

Hela dagen tog jag snällt bilder varje timme. Förutom de sista.

M E N

Dator, nätverk och mina bilder är inte på samma sida om man säger så. Jävla windows. För min Mac hade aldrig krånglat 😉

Så onsdag 19 november på Teneriffa får ligga och mogna tills vi kommer hem.

Hej

Kommer ni ihåg mig?
Inna.
Det har varit lite dåligt med skrivandet. Orsaken stavas s e m e s t e r.

Mannen, dottern och jag befinner oss där man kan gå barfota, bränna sig i solen och bada i havet. I november.
Vill inte åka hem. Tur att vi ska vara här några dagar till.

Vi är i paradiset.
Vill aldrig mer vistas i Sverige i november.
Ville bara säga hej.

20141116-112729-41249510.jpg

Nya blanka blad

Måndag. Ny dag. Ny vecka. Ny månad. Nya möjligheter.

Jag har alltid gillat måndagar.

Ovanligt pigg i morse. Låg vaken och väntade innan klockan ringde. För det är fullständigt otänkbart att gå upp innan. Jag är ingen morgonmänniska. Vanligtvis är jag trött som ett snöre när klockan ringer.  Bonussonen lika trött. Så vi pratar inte så mycket vid frukostbordet 🙂
Varje morgon vid halv 7 tänker jag att jag kan ju gå och lägga mig igen när bonussonen åkt till skolan. Men tji får jag. När skolbussen har kört in till stan har jag piggnat till och kan inte förstå varför jag ska lägga mig igen. Så då är det bara att tuta och köra på med dagens plikter.
Varje dag ägnar jag mig åt jobbsökeri efter frukost. Sen diverse hushållssysslor och efter det kan jag ägna mig åt navelluddspillande dvs kolla på serier, fördjupa mig i en bok, hänga på sociala medier och läsa bloggar.

En av de främsta orsakerna till att jag läser bloggar är att få perspektiv. Sen har jag alltid haft ett genuint intresse av andra människor. Jag bryr mig om andra människor och att kunna ta del av deras liv. Att intressera mig för andras tankar och händelser berikar mitt liv. Det är sunt att lyfta blicken från sig själv och vända perspektivet från sitt eget navelskådande. Att bry mig om andras väl och ve gör mig till en bättre människa.

chrilleros

Idag har världens bästa svärmor och jag besiktigat vår bil. Ja, eller det är ju H som äger den. Jag åker bara i den.  Besiktningen gick som en dans. Skönt.

Vi har också hämtat en stol, som vi köpte igår via webben. Till sjukt bra pris. Så nu kan bonussonen sitta bra framför datorn. Jag sitter oftast vid köksbordet när jag skriver.  Eller i soffan. Det är fördelen med bärbar. Man kan sitta var som helst. Inte vara fastlåst vid ett skrivbord.

Nu är det dags att göra klart middagen. Familjen bjuds på skinkstek, sås, potatis, kokta grönsaker och gelé. Vad ska Du äta idag?

Kvällstankar

Så är det söndag kväll. En mysig hemmahelg är till ända. Mannen har lagat bil. Jag har lagat mat. Stereotypa roller kan man tycka. Men vi ska nog vara tacksamma att jag inte lagat bilen. Min kompetens på den fronten är helt tydligt obefintlig. Laga mat är jag däremot oerhört bra på.

Vi har pratat och skrattat, kelat och myst, sovit och städat, pussats och tvättat. En helt perfekt helg på tu man hand. Det är så skönt att bara vara tillsammans. Man behöver inte göra så mycket. Just det där att kunna njuta av det lilla och vardagliga. Dela en måltid. Lyssna på varandra. Dela glädje och sorg. Få varandra att skratta. Känna hur kärleken och harmonin flödar. Vara tillsammans och ändå ge varandra utrymme.

Idag har jag varit på minnesgudstjänst. Det var högtidligt och sorgligt, men ändå så rogivande. På något oförklarligt sätt kändes det som att Chrille satt bredvid mig i kyrkbänken.

Saknaden är stor. Visst sörjer jag nära anhöriga som gått bort. Saknar och sörjer. Min farmor fattas mig varje dag och jag rådfrågar henne om mycket, 12 år efter hennes död. Men inget går att jämföra med att förlora ett barn.
Hur han låg där kall och död. Det är fortfarande svårt att begripa känslomässigt, även om jag förnuftsmässigt vet att han är död. Att han aldrig kommer tillbaka.

allhelgona

Då och nu

Det där med träning har mestadels legat i malpåse sedan juni 2013, då jag fick hälsporre.

Hälsporre är ett jäkla skit!

Ibland har jag velat hugga av mig foten, så ont har jag haft. Hälsporren är dessutom orsaken till att jag fick trochanterit 🙁

Jag har knappt kunnat gå vissa dagar. Att ta mig till bussen på morgonen (en promenad på 1,6 km) har varit en kamp. Men jag har bitit ihop och vilat när jag kan.

Vilat

Vilat

Vilat

Simmat, cyklat och kört lite cross trainer en kort period.

Men mest har jag vilat. Foten är mycket bättre.

askahogen

Asken mitt på Askahögen.

Idag bestämde jag mig för att testa en sväng med mina gåpinnar. Precis när jag kommit utanför dörren börjar de prata på radion om hur viktigt att man reser sig ur soffan och rör på sig!

Jag travar iväg i raskt tempo på grusvägen och först känns det bra, men efter drygt en kilometer inser jag att det är meningslöst. Ont, ont, ont. Så det är bara att vända tillbaka. Skitfot! Långsamma promenader går däremot oftast bra.

Väl hemma vill jag inte gå in. Det är faktiskt ganska okej väder. Även om det blåser som sjutton. Jag kliver upp på Askahögen (som ligger ett stenkast utanför tomten)och tittar ut över vårt vackra landskap. Askahögen är den äldsta daterade högen, som  har  varit tingshög, i Sverige. Arkeologer har dessutom konstaterat att det varit ett platåhus på 900-talet. Det är svindlande när man tänker på hur det var här för 1000 år sedan. Det här är en otrolig historisk bygd.

Gården jag bor på är från 1700-talet. Vår hus byggt för närmare 200 år sedan. Det ursprungliga boningshuset är tyvärr helt förfallet. Jag som bott i stan större delen av mitt liv, men som är av bondesläkt, stortrivs på landet. Det är som att cirkeln är sluten.

Jag har hittat hem till slut.

Livet på landet gör mirakel.

Eller har det med ålder och klokhet att göra?

Eller att jag lever med rätt person?

Självklart spelar alla dessa faktorer roll.

Livets pusselbitar har fallit på plats. Ibland tar det lite tid.

Sjukvård i Sverige 2014

Dottern har haft besvär med huvudvärk under en period.

Igår blev det värre. Hon kämpade sig igenom arbetsdagen och bestämmer sig för att gå till jourcentralen för att få hjälp. Där händer inget. Förtvivlad hör hon av sig till mig (vi bor 25 mil ifrån varandra) och ber mig ringa 1177 och fråga om råd.

Jag ringer 1177 (sitter i kö en stund så klart) och beskriver dotterns symptom:
Blixtrande huvudvärk som strålar upp runt örat/tinningen med tryckande smärta. Vid örat finns en kula som  trycker så att det känns som huvudet ska sprängas samt att hon har svårt att hålla sig vaken.

Sköterskan på 1177 säger att dottern ska åka till akuten direkt med de symptomen.

Så jag ringer 112 för en ambulans, som kan ta henne från Hisingen till akuten på Östra sjukhuset. På 112 är de mycket sympatiska och de ringer upp dottern, som sitter på jourcentralen. En stund senare kör en taxi dottern till akuten.

På akuten vägrar man titta på henne!

Hon får besked att det har inte kommit någon remiss från jourcentralen så du får åka hem, ta två alvedon och en ipren och vila, så kan du ringa vårdcentralen i morgon!

Dottern som är rädd för att det är något allvarlig fel, som en tumör, får till svar av personen på akuten att hade du haft en hjärntumör hade du redan varit död! Knölen vid örat avfärdas som en inflammerad hårsäck, eftersom dottern har så mycket hår. Men knölen undersöks inte.

Dottern åker hem. Hon är både arg och ledsen och har så ont. Jag känner mig maktlös och förbannad på personal som inte kan visa empati och omsorg om människor som är utsatta.

Idag på morgonen får dottern en akuttid på vårdcentralen och efter några sekunder kan läkaren konstatera att dottern har en infektion i örongången och att knölen är en svullen lymfkörtel. Dessutom fick hon migränmedicin, eftersom hon haft så mycket besvär med huvudvärk.

Tänk om de hade besvärat sig att undersöka henne på jourcentral eller akuten igår!

Det absurda är att detta inte är en unik händelse. Det finns hur många händelser som helst om hur människor hanteras inom sjukvården.

Detta är svensk sjukvård 2014.

Bild från sjukvårdregionens hemsida

Micke

Alltså, Micke är en makalös människa! Erbjuder hjälp och fixar problem på webben.

Tack vare Micke har jag blivit av med skitkod och script som får antivirusprogram att gå bananas!

TACK TACK TACK TACK TACK <3

Category: tankar  Tags: , , ,  5 Comments

skitkod

Flertalet gånger det senaste halvåret har vänner hört av sig till mig och talat om att deras anti-virus-program har reagerat på min URL Jag har inte sett detta själv, varken på min MAC eller på windows-maskinerna i familjen. Men dottern kan bara surfa in på min sida i sin iPhone, ej på sin dator.

Jag har letat  och letat, men inte hittat något suspekt i koden.

I förra veckan hörde Micke av sig och skickade en skärmdump och lite tankar om problemet. Jag började forska och bytte lösenord och uppgraderade till senaste WP-versionen. Men fortfarande varning. Vissa online scannare varnar t o m för att mitt IP är opålitligt, men jag är tämligen övertygad m att man kan lita på Manufrog, som är mitt webbhotell.

Idag skickade Micke ett tips om kod som verkade suspekt. Jag tittade och tog bort. Och nu ser det ut som hej hopp i headern. Även när jag klistrar in koden jag tog bort först! Överst ligger en ostängd tagg.

Jag blir så trött!

Varför kan det inte vara som förr i tiden när jag kodade allt själv och hade full kontroll, men framför allt lust och intresse för att koda och lösa problem????????

Skitkod!

I morgon har jag kanske lite mer lust att fixa skitkod, men nu svär jag mest.

Jag som slutat att svära nästan helt och hållet.

Category: webberi  Tags:  One Comment

Efit lördag 25 oktober 2014

Idag ska det bli av! EFIT nr 178 om jag räknat rätt. Jag har haft svårt att hitta lust sedan min son dog i mars. Livet förändrades radikalt och jag kämpar varje dag med sorg och saknad.

bild1
08-tiden
Vi väcks av mannens väckarklocka vid 8. Mannen har migrän och jag är inte sugen på att gå upp, så jag pillar lite på mobilen.

bild2
10-tiden
Jag lyckades visst somna om. Drar upp rullgardinen och inser att att klockan är 10.30!!!

bild3
11-tiden
Har hunnit med frukost, dusch samt vikt tvätt och bäddat sängen. Så nu har jag inte så dåligt samvete för att jag sov så länge. Mannen har jag inte sett röken av. Han grejar förmodligen med bilen.

bild5
12-tiden
Ingen efit utan en ego-bild. Så här kommer dagens (första?) efitselfie 🙂

bild6
13-tiden
Samling vid matbordet. Två äter lunch, 1 äter frukost och jag dricker kaffe.

bild4
14-tiden
vattnar blommorna och upptäcker att mina orkidéer trivs så bra att de sätter nya skott. Även de blommor som sett helt hopplösa ut. Luften och ljuset på landet är välgörande 🙂

bild7
15-tiden
Herrarna som mekar med bil är sugna på fika så jag kilar ut till uthuset och plockar fram bullar och kokostoppar ut frysen. Konstaterar att solen försvann lika fort som den kom.

bild8
16-tiden
Det är dags att kalka av min tassimo och självklart följer instruktionen jag fått av Chrille. Det är en av de sista sakerna han skrev innan han dog <3

 

bild9
17-tiden
Idag är vi bortbjudna på middag. Vilken lyx. Så mannen styr bilen mot stan.

bild10
18-tiden
Vi serveras en utsökt måltid: baconlindad kyckling, klyftpotatis, ungsrostade rotsaker och tomatsallad. Mums!

bild11
19-tiden
Middagen avslutas med chokladpudding. Den smakade. Gott.

bild12
20-tiden
Kaffe och likör och trivsamt prat med de bästa.

bild13
21-tiden
Leverans av tonåring till flickvännens bostad.

bild14
22-tiden
Hemma i ett rött hus på landet efter en mysig kväll i stan. Så härligt att välkomnas av tända lampor. Och jag, vi borde putsa fönster.

 

Och som vanligt. Smyg inte bara förbi. Våga kommentera. Tjolahopp!

Pyspunka

Vad gör man när energin rinner iväg?
Jag har tappat fart. Har knappt styrfart vissa dagar. Kroppen gör ont och själen värker. Jag faller in i en bubbla av meningslöshet emellanåt.

Jag vet att sorg tar sig olika uttryck. Och tar tid. Man kan inte skynda sorg. Visst trivs jag med att pyssla om familjen, sköta hushållet och vara hemma. Men jag som har varit fylld av åtaganden, uppgifter och fullt fart framåt har säckat ihop. Har fått punka.
Kroppen värker och hindrar mig från många fysiska aktiviteter. Det suger att inte kunna springa och vara rädd för att varje promenad ska resultera i att hälsporren kommer tillbaka.

Varje dag jobbar jag med att stärka självkänslan. Mina närmaste är också helt fantastiska på att boosta. För visst tär det att vara arbetslös. Att inte fylla en funktion på ett arbete och kunna dela med sig av kunskap och kompetens. Samtidigt har jag haft ett stort behov av att vara hemma för att läka sorgen.

oktober

Vädret är inte direkt den bästa boosten. Jag avskyr verkligen regn och storm. Vad är det för tjusning med gråväder, regn och lerig grusväg och motvind? Jag är så less på hösten redan. Tur att vi ska till värmen snart. Jag känner verkligen med de som har reumatism eller fibromyalgi. Vädret påverkar. Lederna blir stela och gör ont. Jag trivs bäst i värme.

Igår simmade  I (grannen) och jag. Det är skönt, även om jag är långsammare än en sköldpadda. Simning är skonsam träning för en värkande kropp. Vår simhall är bra för det är varmt i både vattnet och luften. Att dessutom avsluta med en sittning i bastun är pricken över i.

Idag är jag ensam hemma. Mannen är frisk från influensan och bonussonen är i skolan. När jag är ensam hemma är jag mycket effektivare vad gäller dagens uppgifter. Jag har redan klarat av disk och bäddning. Har skurat badrummet och sätt på en maskin tvätt. Dessutom har jag scannat efter intressanta jobb att söka.

På dagens att-göra-lista står det dessutom att baka bröd, meditera och vika tvätt. Sen kan jag göra vad jag vill. Jag är oerhört präglad av arbeta först, nöje sen.

Till middag blir det buffé dvs blandade rester. Man kan välja på kyckling i tomatsås, köttgryta, ugnstekt falukorv m potatismos eller fisk  i ugn m räkor, babyspenat o soltorkade tomater.

Vad ska du laga till middag?