Blog Archives

Pyspunka

Vad gör man när energin rinner iväg?
Jag har tappat fart. Har knappt styrfart vissa dagar. Kroppen gör ont och själen värker. Jag faller in i en bubbla av meningslöshet emellanåt.

Jag vet att sorg tar sig olika uttryck. Och tar tid. Man kan inte skynda sorg. Visst trivs jag med att pyssla om familjen, sköta hushållet och vara hemma. Men jag som har varit fylld av åtaganden, uppgifter och fullt fart framåt har säckat ihop. Har fått punka.
Kroppen värker och hindrar mig från många fysiska aktiviteter. Det suger att inte kunna springa och vara rädd för att varje promenad ska resultera i att hälsporren kommer tillbaka.

Varje dag jobbar jag med att stärka självkänslan. Mina närmaste är också helt fantastiska på att boosta. För visst tär det att vara arbetslös. Att inte fylla en funktion på ett arbete och kunna dela med sig av kunskap och kompetens. Samtidigt har jag haft ett stort behov av att vara hemma för att läka sorgen.

oktober

Vädret är inte direkt den bästa boosten. Jag avskyr verkligen regn och storm. Vad är det för tjusning med gråväder, regn och lerig grusväg och motvind? Jag är så less på hösten redan. Tur att vi ska till värmen snart. Jag känner verkligen med de som har reumatism eller fibromyalgi. Vädret påverkar. Lederna blir stela och gör ont. Jag trivs bäst i värme.

Igår simmade  I (grannen) och jag. Det är skönt, även om jag är långsammare än en sköldpadda. Simning är skonsam träning för en värkande kropp. Vår simhall är bra för det är varmt i både vattnet och luften. Att dessutom avsluta med en sittning i bastun är pricken över i.

Idag är jag ensam hemma. Mannen är frisk från influensan och bonussonen är i skolan. När jag är ensam hemma är jag mycket effektivare vad gäller dagens uppgifter. Jag har redan klarat av disk och bäddning. Har skurat badrummet och sätt på en maskin tvätt. Dessutom har jag scannat efter intressanta jobb att söka.

På dagens att-göra-lista står det dessutom att baka bröd, meditera och vika tvätt. Sen kan jag göra vad jag vill. Jag är oerhört präglad av arbeta först, nöje sen.

Till middag blir det buffé dvs blandade rester. Man kan välja på kyckling i tomatsås, köttgryta, ugnstekt falukorv m potatismos eller fisk  i ugn m räkor, babyspenat o soltorkade tomater.

Vad ska du laga till middag?

Bonusbarn, kratta löv och fika

Så har ännu en vecka passerat. Stillsam vardag på ytan, men ändå fylld av meningsfull samvaro. Jag älskar verkligen familjelivet.

När mina barn var tonåringar jobbade jag heltid och pluggade på deltid för att försörja oss. Varje dag åkte jag till jobbet innan de gick upp och var den som kom hem sist. De tvingades sköta mycket själva, på både gott och ont.
Nu är ungarna vuxna. Båda har jobb och trivs med tillvaron.

Tack vare att jag har fått bonusbarn kan jag vara en sån förälder jag önskade vara. Jag väcker på morgonen, fixar frukost och vi sitter tillsammans i lugn och ro och äter. På eftermiddagen finns jag hemma och kan prata om skoldagen och livet, hjälpa till med läxor och bara finnas till hands. Det är en ynnest jag är tacksam över. Bonusbarn är en gåva.

Det är ju inte så att jag vill gå hemma hela dagarna, men nu är jag arbetslös och då gäller det att göra det bästa av situationen. Jag sköter om hem och familj och trivs med min hemmafrutillvaro. Jag som hade klättrat på väggarna för några år sedan av att inte ha ett jobb som definierade mig och som gav mig meningsfullhet i tillvaron.Nu vet jag mitt egenvärde.  Livet förändras.

Jag söker jobb och funderar på att studera lite till. Frågan är vad jag vill bli när jag blir stor?

lov

Veckan som gick

Toppen:
*Familjen
*Min man (pojkvän säger dottern syrligt, eftersom vi inte är gifta, men man kallar inte en 45-åring pojkvän) jag blir mer kär i dig för varje dag. Du är en fantastisk människa som är full av omtanke och omsorg om andra. Din kärlek gör mig till en bättre människa.
*Livet på landet. Lugnet är som balsam för själen.

Botten:
*Musjävlarna som knaprar på vårt hus och håller oss vakna på nätterna.
*Regn och rusk. Jag GILLAR INTE höst. punkt.
*Oavsett vilket håll jag cyklar på så är det motvind. Nackdelen med att bo mitt på slätten.

Det trodde jag aldrig om mig själv:
*Jag ser på Bonde söker fru och gillar det.

Redan måndag igen

Nu har jag ”gått hemma”, varit arbetslös, i två månader och när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sedan, då jag också var arbetslös, är det himmelsvidd skillnad. Då klättrade jag på väggarna av frustration och var fylld av ångest för hur jag skulle kunna försörja mig. Efter 3 månaders arbetslöshet fick jag jobb och det var en befrielse.

Nu har jag haft tid att läka sorgen efter mitt barn. Att landa i ett liv som inte är sig likt. Jag trivs med att sköta hem och hushåll och vara en god bonusmor. Fixa frukost. Skicka till skolan. Vara hemma på eftermiddagen.  Få pyssla om, hjälpa till med läxor och prata om livet.

Varje dag efter frukost ägnar jag mig åt jobbsökeri. Jag letar tjänster, skriver sökbrev och nätverkar.  Ibland tar det hela förmiddagen. Men varje dag har jag en lista på saker som ska göras. Ibland mycket,  ibland lite.
Jag simmar tillsammans med grannen varje vecka och jag gör övningarna jag fått av sjukgymnasten varje kväll. Tyvärr kan jag varken springa eller gå p g a hälsporre.

onlysolutions

Men jag klättrar inte på väggarna av frustration. Jag har accepterat situationen och inser att jag får göra det bästa jag kan och faktiskt ta vara på att jag går hemma.
A-kassan känns som nålpengar. Jag kan betala mina personliga räkningar, men jag lever på min sambo. Det suger att inte kunna göra rätt för sig, men jag är tacksam att jag lever tillsammans med någon som har en inkomst som räcker till oss båda.

Det viktiga är att göra det bästa av situationen och våga leva här och nu.

pappa70

Under den gångna helgen har vi varit på Sveriges framsida, på västkusten för att fira min far. Pappa fyllde 70 år på lördagen och det firade vi   med en härlig familjemiddag. 3 generationer tillsammans. Det är härligt att kunna samlas, men visst känns det tomt utan Chrille bland oss. Han fattas oss hela tiden <3

Kan man träffa kärleken via nätet?

Ja, det kan man. Det har jag gjort.

Men inte genom nätdejting.

Jag har träffat den stora kärleken genom min blogg.

Via en väns vän hittade han min blogg, gillade vad han läste och tog kontakt. Vi klickade direkt och idag bor vi tillsammans. Vägen dit har inte varit rak och enkel, men slingrig och lärorik. Kärleken övervinner allt!

gardin

Jag har dock provat på nätdejting. Dottern tyckte för några år sedan att jag fick sluta sitta hemma och sucka över min singelstatus. -vad är du rädd för? Du måste våga lite mamma!
Så jag reggade mig och fick först panik när mejlen ramlade in. Jag fastnade för ett mejl och vi träffades. Det verkade först bra, men han var mest kär i kärleken och jag älskade någon annan. Efter lite mycket velande fram och tillbaka insåg vi till slut att vi ska inte vara något annat än vänner.

Jag tror dock att man kan träffa någon på det viset, men att det nog är vanligare med desperata singlar som inte vill vara ensamma som dejtar någon en period för att gå vidare till nästa, än att man träffar den stora kärleken på de olika dejtingsajterna. Men vad vet jag egentligen? Har för liten erfarenhet för att dra en slutsats.

Men utan nätet hade jag varken träffat min stora kärlek eller fått vänner för livet. Människor som jag inte träffat annars.

Tiden går

Idag har det gått 6 månader.

6 månader sedan livet förändrades på det där sättet som alla föräldrar fruktar och som man inte tror händer ändå.

Mitt barn dog.

Christian fick bara leva i 21 år.

bild15

Sorgen finns med mig hela tiden, men den är hanterbar och går att leva med. Det finns dagar när jag inte gråter alls numera.  De dåliga dagarna när jag bara vill ligga i sängen och glömma omvärlden kommer allt fler sällan. Jag har varit nere på botten och vänt. Även om jag sett honom och hållit om hans döda kropp är det ibland ändå så obegripligt. Det hugger till i mig när jag tittar på bilder av honom: min lilla pojke finns inte i jordelivet. Jag får aldrig mer höra hans röst. Tjata på honom. Skratta med honom. Sjunga med honom. Leva med honom.

Ibland måste jag skriva att han är död och se orden framför mig för att acceptera att han är död. Det är bra att jag fått se honom död och hållit om honom. Jag vet att han inte lever. Jag har känt hans kalla kropp.

Smärtan är obeskrivlig. Som någon sa: man förstår först när man själv varit med om att förlora ett barn. Även om han var vuxen, så var han ändå mitt barn.

Den första tiden var som ett töcken, men ändå glasklar. Jag höll ihop och tog hand om allt praktiskt och var fullt fokuserad på att begravningen skulle bli som Chrille önskade. Han hade planerat för sin begravning. Han hade pratat med oss om hur han ville ha det. Men det bästa var att han hade fyllt i Vita arkivet, så där fanns hans vilja i skrift. Det hjälpte oss i flera frågor, bla om kremering och askans spridning.
Alla borde fylla i Vita arkivet, oavsett om man är 21, 48 eller 75. För det är ett stöd för efterlevande. Det är en hjälp om de efterlevande ha olika viljor. Det är så mycket man ska förhålla sig till och man blir helt förvirrad av allt som ska beslutas om. Vi hade ett fantastiskt stöd av begravningsentreprenörer och präst. Ett stort tack till May, Lennart och Katarina. Men det största stödet har jag i min underbare sambo, min stora kärlek, mannen i mitt liv H.

Saknaden är enorm. Men på något sätt går livet vidare. Tiden läker inte, men den dämpar smärtan.

ljus

En perfekt lördag

Vänner på besök Långa samtal God mat Skratt Förtroende Fniss Vin Skvaller Kaffe Livserfarenhet Reflektion  Ironi Själars gemenskap Trams Allvar Prata i mun på varandra Lyssna Må bra

Men hur fort gick den här kvällen? När ska vi ses nästa gång?

Vänskap kan inte vara bättre.

fådda blommor

Tankar och perspektiv

spiderweb

För 4 år sedan valvakade jag på ett hotell i Stockholm. På agendan låg konferens med skolverket om gy11. Valresultatet gjorde mig då så besviken. Men vardagen tog över och livet tuffade på ändå.

I år valvakade jag i ett rött hus på landet. Regeringsskifte ja tack. Men det är med en bitter eftersmak. 13% av Sveriges medborgare har röstat på ett nationalistiskt högerkonservativt parti. Men så är det med demokrati. Vi får ha vilka åsikter vi vill och tro på vad vi vill. Vi får rösta på vad vi vill.  Även det som strider mot min uppfattning och som får min känsla för demokrati och allas lika värde att skrika. Men inskränkningar i åsikts- och yttrandefrihet är ännu värre.

Det har hänt mycket i mitt liv under de gångna 4 åren. Jag har drabbats av det värsta en förälder kan uppleva, när min yngste son dog. Jag har flyttat ihop med min stora kärlek. Jag har bytt jobb. Jag har blivit utan arbete. Jag har fått hög lön. Jag har fått a-kassa som jag inte kan försörja mig på. Jag har fått nya vänner. Jag har fått massor av livserfarenhet. Jag har upplevt både den största lycka och djupaste sorg.

Jag är tacksam att jag lever i ett land som Sverige. Mest är jag tacksam att jag har vågat lämna komfortzonen och prövat mina vingar.

kalas

Lusten att blogga är liten.  Nu när jag har tid borde jag kunna skriva flera inlägg om dagen. Men nej. Jag har tappat lusten.

Livet i verkligheten är däremot lustfyllt. Jag har livslust. Trots allt elände så har jag stor livslust.

Oavsett var vi befinner oss i livet: i arbete, sjukskriven, utförsäkrad, arbetslös, pensionär så har vi ett behov av att ingå i ett sammanhang, att höra till.
Jag hör till. Jag ingår i ett sammanhang och är behövd. Det vårdar självkänslan. min tillvaro är meningsfull.

agg

Veckan som gick:
Besök: klostermuseet, där tid och rum bara försvann. En högtidsstund för historienörden i mig.
Godaste: baconlindad torsk m sparris och grönsaker i ugn. Jag är bra på att laga mat.
Väder: morgondimma och solsken. Lite regn har vi också haft.
Pirr i magen: anställningsintervju. Sålde inte in mig så hårt, utan var brutalt ärlig, så jag har inga förhoppningar.
Inköp: tantblus för 30 pix på röda korset. Sällskapsspel för 100 pix  på nätet.
Pyssel: kokat plommonsylt och plommonmarmelad.
Bästa: att vakna upp bredvid mannen jag älskar varje morgon.
Ja: serien Hjem.
Nej: strumpor. jag vägrar!

Första september

Solen skiner, men i morse var det svinkallt och dimmigt ute. Jag vill inte ha höst än. Vill inte!
Man kan inte sitta ute på kvällarna och det är kallt utan jacka. Snart måste jag ta på strumpor också. Blä!
Men om 68 dagar blir det varmt och skönt. Då åker vi till Teneriffa. 3 härliga veckor. Helt plötsligt känns november uthärdlig.

Helgen försvann fortare än en grisblink.
På fredag kom prinsessa med bussen från Göteborg. Huset fylldes av tre generationer familj och vi mumsade i oss kräftor.

kraftor

På lördag var det dags för överraskning. Min man är helt underbar. Prinsessan och jag hade order att vara redo för avfärd 8.30 mot okänd destination. Efter lite omvägar och kringelkrokar svängde vi av mot Högby spa.
Det var en helt fantastisk överraskning. Vi fick tid tillsammans och helkroppsbehandling med massage och ansiktsbehandling. Därefter blev det thaimat och hur det nu gick till så lyckades jag övertala Kärleken att spela spel. Så vi spelade TP i flera timmar. Grannen tittade in och sen satt vi och pratade och skrattade tills det var mörkt.

spa

Söndagen ägnades åt lugn och ro, vi åkte en sväng till sommarstugan och vittjade kräftburarna och plockade lite björnbär. På eftermiddagen åkte prinsessan hem till Göteborg och på kvällen var det dags för bonussonen att åka till stan för mamma-vecka. Jag saknar dem så fort de åker. Det var verkligen en underbar helg . Tillsammans. Familj är det bästa som finns.

Tomaterna går på sista svängen och jag har skördat min sista paprika. Men gräsmattan är grön och frodas. Chiliplantorna är fulla av frukter och plommonträdet kommer att generera både plommonmarmelad och plommonchutney. Sen vill jag göra päronkonjak av våra päron. Man måste ju prova.

chili

Imorgon blir det simhallen. På onsdag sjukgymnasten. På torsdag Adelövs marknad. På fredag kalas. På lördag är vi bortbjudna. Det är fullt upp med livet på landet <3

För evigt 21, aldrig 22

Just nu, 30 augusti 2014 klockan 20.30, är det exakt 22 år sedan Christian föddes. Men han blir aldrig 22. Christian dog när han var 21 år.
Det är fortfarande så svårt att inse. Att han är död. Att han aldrig mer kommer tillbaka till oss. Att vi aldrig mer kommer att höra hans röst.
30 augusti 1992 var det en solig varm dag med hög och klar luft. På kvällen föddes en vacker gosse. Envis, stark och självständig. Mitt yngsta barn. Vi har kämpat med och mot varandra hela livet. Nu kämpar jag med saknaden.

De första månaderna efter hans död var jag så fullständigt fokuserad på allt praktiskt att det fanns inte en tanke på att bryta ihop. Jag förstod inte vad andra menade. Men efter 4 månader kom det. Jag är ständigt ledsen, mitt i all livsglädje. Jag kan börja gråta mitt i skrattet. Kroppen är fylld av sorg och jag gör mitt bästa för att släppa ut den. Man kan inte skynda sorg. Men det är jobbigt att vara så ledsen hela tiden.

Min tröst är att Christian har det bra nu. Han slipper plågas mer. Det är jag tacksam över. Men.
Du fattas mig.

Livskvalitet

Sommaren visar sig från sin bästa sida. Luften är len och mjuk och värmen är överväldigande. Vi förundras och njuter. Kvällarna är långa och ljuvliga. Solnedgångarna magiskt vackra och svalungarna flygtränar som besatta. Vi solar och badar, läser lite, badar igen och igen. Fiskar kräftor och badar lite till. Det är ett privilegium med egen badstrand och kräftfiske.

strand

Ingen orkar se på tv och det är den lilla världen som är viktig. T o m datorn får semester från mig. Eller det kanske är tvärtom 🙂

Jag är tacksam över människorna i mitt liv som ger så mycket kärlek. Livet är generöst. Jag lever här och nu och älskar utan förbehåll.

johan_fiskar

Det är en fröjd att få rå om äldste sonen. Att de vuxna barnen kommer hit när de är lediga känns som ett hyfsat betyg på mitt föräldraskap.

Nu är det dags att återgå till sol och värme. Att ladda batterierna. Samla energi inför höstens mörker. Få kraft att orka igenom höst och vinter. Min vanligen så vita lekamen har fått en gyllenbrun ton och jag njuter av varje solstund.

sola

Ha det så gott mina gullvippor <3